När vi svängde ut i morgondimman från lodgen såg vi småflockar av antiloper och Mangusters som kalasade på en termitstack. 

Manguster är jämförelsevis små rovdjur. De har en långsträckt kropp som når en längd mellan 25 och 75 centimeter. Vikten ligger mellan 0,2 och 5 kilogram. Deras huvud är litet och har en tillspetsad nos samt runda öron. Foten har trubbiga, icke indragbara klor och nakna eller glest hårbevuxna fotsulor. Manguster livnär sig av insekter och deras larver, av andra ryggradslösa djur som maskar och krabbor samt av mindre ryggradsdjur som möss och småfåglar. 

Efter en stund kom det på radion. En leopard hade siktats i ett träd. Upphetsningen stiger i jeepen. Leopard är ju en av de "Big Five". De fem är leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel. Hittills hade vi sett tre av dem; lejon, elefant och afrikansk buffel. Leoparden skall också vara den som är svårast att få se.

När vi kom till trädet så låg den högt uppe bland grenarna, perfekt kamoflerad.

Om vi inte visste att den fanns där hade vi förmodligen inte sett den och åkt förbi.

Leopardens längd varierar kraftigt, från en meter till nästan två meter för huvud och bålen. De väger mellan 28-70 kg. Svansen är från sjuttio centimeter upp till nästan en meter. Honan är normalt mindre än hanen. Leoparder som lever på savannen är vanligen större än de som lever i skogar.  

Leoparden är främst aktiv mellan skymningen och gryningen. När honor inte är parningsberedda lever varje individ ensam. Reviret är större i torra regioner med mera öppen landskap. Storleken varierar mellan 12 och 35 km² för hannar, medan honor har ett 4 till 13 km² stort territorium. Hannens revir överlappar vanligen med reviren av olika honor.

Efter en stund bestämde den sig förmodligen för att ge sig ut på jakt och började ta sig ned från trädet. Leoparden liknar tamkatten i jaktsättet, som är huvudsakligen bakhållsjakt. Leoparden jagar vanligen på marken men kan klättra i träd för att nå fram till bytet. Lika effektiva som små katter men med betydande storlek är leoparden en farlig motståndare för såväl tamhund som människa.

Jakten försiggår företrädesvis nattetid eller i gryning och skymning. Ett kort smygförföljande följs av en explosiv kortdistansattack. På korta sträckor kan en fullvuxen leopard springa mellan upp till 60 km/h och hoppa 6 meter långt samt 3 meter hög. Vanligast är döden genom kvävning genom att bytets luftstrupe kläms åt, mindre byten dödas genom att ryggraden i nacken knäcks (liksom hos tamkatten).

Leoparden drar mycket gärna upp bytet i träd och kan på detta vis lyfta upp byten tre gånger sin egen vikt, till exempel unga giraffer.  Ges tillfälle jagar leoparden när som helst på dygnet och nästan vilket byte som helst. Ibland dödar leoparden ett nytt byte redan innan det första är uppätet.

Leoparden är en mycket framgångsrik jägare, med mer varierade byten än andra stora kattdjur.

Efter den spännande upplevelsen med leoparden fortsatte vi i det tidiga morgonljuset. Det var forfarande lite dunkelt med dis men det ljusnade mer och mer.

Serengeti består både av enorma gräslätter och områden med träd och klippsamlingar.

Klipporna är rester från ett enormt vulkanutbrott i Ngorongoro för miljontals år sedan.

När vi kom ut på de enorma grässlätterna så fick vi syn på en gepard. Den verkade fixerad vid något längre bort i gräset.

Geparden är den enda arten kattdjur i underfamiljen Acinonychinae och släktet Acinonyx. Dess kropp påminner mer om ett hunddjur och den har runda pupiller. Geparden är det snabbaste av alla nu levande däggdjur och kan korta sträckor springa upp till 120-130 km/h.
 

Plötsligt började den röra sig i en hukande jaktposition. De flesta kattägare kan nog känna igen sättet att huka från sina egna katters jakter.

Geparden är mindre än de stora fläckiga kattdjuren. Den blir vanligen mellan ca.110 och 135 centimeter. Den mörka randen under och runt ögat är fördelaktig så den dämpar effekten av solljus så att geparden inte blir bländad då den främst jagar under dagen. Geparden har långa, tunna ben och en smal kropp. Fotsulorna är tjocka och täckta med fjälliknande hud.

Arten liknar mer en vinthund än andra kattdjur. Huvudet är litet och runt och svansen är lång. Geparden är ett av få kattdjur som inte kan dra in sina klor utan alltid har dem framme.  De används inte för att fälla bytet utan ger ett bra fäste i marken. Geparden har en klo högre upp på benet som är längre och vassare så den kan hålla kvar bytesdjuret.

Nu såg vi vad den spanade på, en liten Thomsongasell. Det verkade som bytet anade fara. Den fladdrade nervöst med huvudet samtidigt som blicken var fixerad i Gepardens riktning.
 

Geparden gick ned i nästan liggande positon med blicken fokuserad på bytet.

Geparden smyger sig under jakten fram mot bytet tills avståndet ligger mellan 50 och 100 meter. Sedan springer den med sin typiska snabbhet för att fälla bytet.
 

Så var jakten igång. Geparden accelerade med blixtens hastighet. Gasellen reagerade dock lika snabbt och tog till flykten.

Om geparden inte lyckas efter några hundra meter ger den upp och söker efter ett annat byte. Trots detta sträcker sig jakten över en längre distans än hos andra kattdjur. Vanligtvis är 50 till 70 procent av alla försök framgångsrika.
 

Jakten gick i full speed. Geparden närmade sig stadigt sitt byte.

Inget annat rovdjur som jagar ensam är lika lyckosam, bara rovdjur som jagar i flockar når bättre resultat. Geparden kastar omkull bytet genom att springa mot extremiteterna. Sedan kvävs bytet med hjälp av tänderna som sätts i bytets strupe.  
 

Nu hänger det på sekunderna om geparden skall få sin måltid. Den kan bara springa i ca 30 sekunder, annars kan den dö. I en hastighet på 110-120 km i timmen ser den fortfarande lika bra medan den springer, detta beror på att den håller huvudet lika långt från marken hela tiden.
 

Gasellen skrämmer upp en fågel under den desperata jakten.

Geparden har förstorade näsgångar så att den får tillräckligt syre och energi när den springer fort. För samma syfte är även lungorna, bronker, hjärtat och binjurar större i jämförelse med övriga kroppen.
 

Gasellen försöker genom sicksacksvängar komma ifrån och trötta ut geparden.

Geparden är ganska specialiserad vad gäller byte. Den jagar mest antiloper, men kan i sällsynta fall även fälla zebror. I östra Afrika jagar den nästan uteslutande Thomsongasell, Grantgasell och impala. Vanligen är bytet inte tyngre än 60 kg. 

Nu är den väldigt nära. Ett sista ryck så kan den slå omkull bytet och kroka fast den med en speciell klo.  Geparden har en klo högre upp på benet som är längre och vassare så den kan hålla kvar bytesdjuret

Avståndet ökar och geparden ger till slut upp. Ett oblodigt slut på ett spännande drama.

Vi fortsatte färden och kom snart till en plats där jakten fått en helt annan utgång. Det var en flock lejon som fällt en Zebra. Efter måltiden var lejonen mätta och slöa. De låg nu och vilade i solen medan asätarna tog för sig av resterna.

Zebraflocken stod på avstånd och stirrade på lejonen. Kanske saknade de sin kompis.
 

Lejonen var väldig slöa och dästa. Vi kom så nära som 10-15 meter.
 

Inga lejonhannar fanns i närheten. Det är för det mesta honorna som jagar. Lejonen kan jaga ensamma, i par eller i större flockar. Deras jaktteknik går ut på samarbete och tålamod. De smyga ofta nära bytet för att sedan göra en snabb attack. Ofta är det två honor på varje kant och en i mitten som inleder attacken. De kan springa i 50-60 km/h en kortare sträcka men är inte så uthålliga. De använder klorna för att få tag i bytet och dödar sedan med ett bett över nacke eller strupe. De jagar främst zebror, bufflar och olika arter av antiloper men de kan även ta kalvar av noshörning och elefant eller fåglar och reptiler.

Efter lejonen tagit sitt tar asättarna över. Hyenorna hade dragit iväg med det de behövde. Nu tar gamar och Maraboustorkar över. Ovan vitryggiga gamar som kalasar på zebran. Den vitryggiga gamen blir närmare metern hög och har ett vingspann på över två meter. De väger mellan fyra och sju kilo.
 

Maraboustorken är bland annat asätare, men äter även insekter, smågnagare och småfåglar.
 

Hyenorna hade släpat iväg bitar av Zebran som de sedan friskt högg in på.

Fläckig hyena mäter cirka 165 centimeter från huvud till bakdel och därtill kommer svansen som är cirka 35 centimeter. Mankhöjden är cirka 90 centimeter och djuret kan väga över 80 kilogram. Pälsen är gulbrun med mörka fläckar.
 

De främre extremiteterna är tydligt större än de bakre. Varje fot har fyra tår och klorna är indragbara. Den har stora käkar med starka muskler och kan äta delar av bytesdjur som är svåra för andra rovdjur, som hud, segt kött och kraftiga ben. På grund av det väl utvecklade matsmältningssystemet omsätter hyenan även bytens tänder och horn.

Fläckig hyena förekommer i alla typer av miljöer.  Den föredrar savann och flest individer finns i de stora gräsregionerna av östra och södra Afrika.
 

Den fläckiga hyenan lever och jagar i klaner. Revirets gränser markeras av bägge könen med vätska från analkörteln. I territoriets centrum ligger bon som bara nyttjas av honor med ungdjur. Hanarna och honor utan ungar vilar utanför bon. Den fläckiga hyenan är huvudsakligen aktiv på natten.

Arten är matriarkalisk och har en strikt hierarki där även de lägst rankade honorna står över de högst rankade hanarna. Även ungarna står över hanarna i rang då ungarna oftast ärver sina mödrars plats i hierarkin. Den fläckiga hyenan har många olika läten men det är det läte som låter som en människas skratt som har gett den smeknamnet "laughing hyena".
 

Även om fläckiga hyenor är mest kända som asätare. I östafrikanska nationalparker iakttas ofta hyenor som cirklar kring ett ätande lejon i väntan på att det ska lämna bytet.  Deäter fläckig hyena alla delar av bytet. Under jakten når hyenan en hastighet upp till 60 km/h.  De kan hålla hastigheten längre än flera bytesdjur som initialt är snabbare. Vanligtvis hugger hyenan i offrets bakhasor och sedan i bytets mage. Fläckig hyena äter huvudsakligen växtätande däggdjur och ibland andra ryggradsdjur som fåglar, kräldjur eller fiskar.
 

En Schabrakschakal ser hungrigt på men vågar sig inte fram. Både lejonen och hyenorna är den övermäktiga.
 

Efter en stund ger den upp och går vidare mot andra mål.

Efter denna närkontakt med liv och död på savannen påbörjades färden tillbaks till lodgen. "Vägarna" var fortfarande omväxlande blöta och torra.
 

En av jeeparna körde fast i leran. Vägarnas kondition kräver mycket skicklighet av förarna. Som tur var var vår en av de skickligaste.
 

Jeepen satt fast djup i leran och behövde assistans för att komma loss.
 

En av de andra jeeparna försökte dra loss den men den satt hårt fast.
 

Vajern gick av flera gånger så vi fick lämna den för tyngre assistans. Passagerarna omfördelades på övriga jeepar. Endast chauffören stannade kvar,
 

Uppe på den torra delen av vägen kröp en leopardsköldpadda fram obekymrad av kalabaliken intill. De lever torr fiberrik föda, främst gräs och örter torr, med hög kalciumnivå.
 

Vi kom tillbaks till lodgen i för lunch och ett par timmars avkoppling. Den kunde nyttjas vid poolen eller vid utsiktplattformen där man såg ut över centrala Serengeti.
 

Vårt jeepsällskap föredrog utsiktsplattformen. Det var Anders, två gånger Marianne och Jens och Felix.
 

Alldeles nedanför betade girafferna av träden. Det var säkert en 20-30 djur.
.

Även inne på lodgen var det ingen brist på djur. Där fanns kameleonter, klippgrävlingar och apor. 
 

Kameleonterna är kända för sina färgförändringar. Färgbyten sker med hjälp av optiska hudceller som ligger i olika skikt på varandra. Varje skikt skapar en annan färg.
 

Klippgrävlingar fanns överallt på lodgen. Trevliga små djur som inte var speciellt skygga.

Efter lunch och vila var det så dags för dagens andra gamedrive. Precis utan för entren låg en Topiantilop och vilade.
Som gräsätare föredrar topin den öppna savannen. Vanligtvis går de långsamt men vid fara når de hastigheter upp till 70 km/t. Under flykten nickar de påfallande med huvudet.

Topi lever i mindre flockar som vanligen består av en dominant hanne, ungefär åtta honor och deras ungdjur. Unga hannar jagas bort när de är cirka ett år gamla, honor stannar vanligen i gruppen. 
 

Vi hann inte mer än någon kilometer ut på slätterna innan det var dags för nästa stora upplevelse. Mot vägen där våra jeepar stod vandrade två ståtliga lejonhannar. De verkade inte bry sig om oss.
 

Ensamma hannar vandrar långa sträckor och ibland får de sällskap av en till tre andra hannar i samma situation. Ännu större ungkarlsgrupper är mycket sällsynt. Dessa djur respekterar inga revirgränser och bildar heller inga egna revir. Ofta har de svårt att jaga och livnär sig därför av as.
 

De gick rakt mot oss och passerade vägen för att sedan gå utmed den och jeeparna som stod där.
 

Träffar en vandrande hanne på en flock som leds av ett gammalt lejon så försöker den uppnå den andras position. De strider som följer är oftast brutala och kan leda till döden för den ena av kontrahenterna. Om flockledaren blir besegrad måste den i fortsättningen leva ensam. Men oftast dör den på grund av sina sår. En ny flockledare dödar ofta alla ungdjur i flocken. Den biologiska nyttan består av att honorna efteråt blir snabbare parningsberedda.
 

Färden fortsatte och efter en stund övergick grässtäppen i träd och buskar. I savannskogen finns det ett fyrtiotal olika Akaciaträd.
 

Överallt i bushen runt om oss vimlade det av djur. Det var olika typer av gaseller, antiloper, vårtsvin och allehanda typer av fåglar.
 

I de flesta vattendrag fanns det full med flodhästar.  Flodhästar uppfattas felaktigt ofta som fridfulla. Det påstås  att flodhästar dödar fler människor per år än andra stora afrikanska djur som lejon ochkrokodil.

Larmfågeln är en sorts gök. De finns flera arter men den voi såg i Serengeti var en Grå larmfågel. De livnär sig frukt som fikon, frön och andra vegetabilier.
 

Uppe i trädtopparna satt det fullt med Maraboustorkar spanande efter föda.

I motsats till vanliga markattor är gröna markattor inte bundna till skogen utan lever även på savannen. De behöver dricka varje dag och vistas därför alltid i närheten av floder eller insjöar. De är ganska flexibla vad gäller livsmiljö men undviker allt för täta skogar och områden som helt saknar träd. Trots att de har en god förmåga att klättra i träd vistas gröna markattor ofta på marken. De använder träden främst som gömställe och viloplats.  De är dagaktiva, främst tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen eller kvällen.

Naturliga fiender utgörs är kattdjur, babianer, schakaler, hyenor, rovfåglar och större ormar. Livslängden kan vara upp till 30 år, men de flesta dör innan de är 13 år gamla.

Den är de mest kraftfulla och aggressiva av de afrikanska gamarna och andra gamar ger ofta upp mot örongamen om det blir konflikt om maten. Den kan riva igenom tjock hud och kraftiga muskler som andra gamar inte klarar.
 

Efter en låg dag fylld av fantastiska upplevelser drog vi oss tillbaks till lodgen när mörkret föll. Efter middag blev det en tidig kväll för att vila till nästa dags gamedrives och vidare färd mot Ngorongoro.

Dag 4. Serengeti och färd mot Ngorongoro.