Vi startade tidigt på morgonen innan det blev ljust. Vi lämnade lodgen i kolmörker. På den här höjden är det ganska kyligt på natten så tröjor och jackor kom till användning. Vi stannade till på kanten ovanför nedfartsvägen lagom till då de första solstrålarna böjade leta sig över kraterns andra sida.
Gradvis övergick mörkret till halvskymning. Det var som en explosion av färger. Luften var klar och fylld av dofter från växtligheten.
Gradvis framträdde dagsljuset. Nattkylan ersattes av värmen från de första solstrålarna.Man får inte åka in i kratern före sju på morgonen. Det kändes på sätt och vis bra eftersom vägen ned hade, på sina ställen, branta sluttningar och att köra ned där i mörker kändes inte lockande.
Nere i kratern var det till en början tät dimma. Morgonsolens strålar hade inte hunnit ner på allvar.
Ngorongoro Conservation Area (NCA) är en speciell naturskyddsform som regleras av Tanzanisk lag. UNESCO har dessutom utnämnt kratern till världsarv. Utnyttjande av marken regleras för att skydda djuren och det är inte tillåtet med några odlingar.Massajerna är tillåtna att låta sin boskap beta där men de måste lämna området efter dagens slut för att återkomma nästa morgon.
Det var helt sagolikt när zebraflocken kom strövande ut ur dimman.
Under regnperioden lämnar många gnuer och zebror kratern för att ströva mot torrare områden.
Många kallar Ngorongoro för ”jordens Eden”. Det är en av de absolut djurtätaste områdena på planeten.
Solen började snart bryta upp dimman och kraterns sluttningar framträdde alltmer tydligt.
Kratern bildades för två till tre miljoner år sedan då en stor vulkan exploderade och kollapsade. Den har världens största intakta caldera, d.v.s. kraterkant. Den är 610 meter djup och täcker 260 kvadratkilometer.
Fågelivet är rikt i Ngorongoro. Namnet kommer från massajernas spark, El-Nkoronkoro som betyder livets gåva.
Man räknar med att det finns mellan 300 - 350 olika fågelarter i Ngorongoro. Ngorongoro är en del av samma ekosystem som Serengeti
En ensam shackal letade föda i morgonsolen.
Det beräknas finnas ca. 25.000 större djur, mestadels hovdjur i kratern. Bland de stora djuren finns den svarta noshörningen som minska från drygt hundra 1964 till mellan tio och femton idag.
Bland övriga djur finns flodhäst, afrikansk buffel, blår gnu, zebra, Thomsonantiloper och vattenbock. Det finns inga Topis, Impala, giraffer eller krokodiler.
Störst av fåglarna i Ngorongoro är strutsen. Strutsarna är de största nu levande fåglarna och lägger även de största äggen. De kan springa i hastigheter upp till 70 km/h. Strutsarna är kända för sina små hjärnor som väger ungefär 40 gram.
Strutsen är aktiv på natten och dess föda består huvudsakligen av gräs och korn. Ibland tar den också insekter eller andra smådjur. Vid torra tider föredrar strutsen växter som är rika på vatten. Den har inga tänder och ingen kräva och sväljer därför stenar och andra föremål som hjälper att bryta ner födan i djurets mage.
Den lever i nomadiska grupper med mellan fem och femtio individer. När strutsen hotas gömmer den sig antingen genom att lägga sig platt på marken eller också försöker den fly. Om den blir inträngd kan den försvara sig genom att sparka med sina kraftiga ben. Strutsen kan bli 50 till 60 år gammal.
En bit in i kratern påträffade vi denna elefant. Först spekulerade vi kring tjuvjakt men den hade ju fortfarande kvar betarna. Vi kontaktade via radion parkvakterna som skulle ta hand om den.
Senare fick vi reda på att den inte var död. Elefanter kan drabbas av akut kolik när de ätit för mycket. Om de blir liggande som den här riskerar de att avlida. När parkvakterna kom lyckades de få elefanten att resa sig och ströva vidare. Så den här dagen överlevdes.
Även i Ngorongoro vimlar det av flodhästar i varje vattendrag. Den här var på strövtåg mellan två pölar. Det är inte så vanligt att man ser dem uppe på land mitt på dagen.
Så fick vi äntligen syn på den, ett av de mest utrotningshotade och sällsynta djuren i afrika. Det var den svarta noshörningen eller spetsnoshörning som den även kallas.
En vuxen spetsnoshörning har en mankhöjd av 1,4 till 1,8 meter och kan bli mellan 3,0 och 3,75 meter lång. Den kan väga mellan 800 och 1 400 kg. Hannarna blir något större än honorna. De två hornen upptill på främre delen av huvudet består av keratin. Hornen sitter efter varandra och det främre är betydligt större, upp till 70 cm. Färgen varierar mycket mellan olika gråaktiga nyanser och beror främst av vilken typ av jord den rullar sig i.
Namnet spetsnoshörning refererar till att arten har en spetsigt formad mule anpassad för att äta buskar. Artens synförmåga är inte bra utvecklad men den har utmärkt hörsel och luktsinne.
Spetsnoshörningen är främst aktiv under skymningen och gryningen medan den under dagens hetaste timmar vilar i skuggan. Fast inte de här. De låg mitt i solskenet.
Noshörningen är huvudsakligen ensamlevande, men de träffas vid parning och ungarna lever en tid i början tillsammans med mamman. Det här var nog en hona med ett ungdjur.
Spetsnoshörningen jagades fram till mitten av 1990-talet intensivt för hornens skull. Nu är den officiella jakten förbjuden men det finns fortfarande tjuvjakt. .
Helig ibis blir upp till 75 cm stor med ett vingspann upp till 125 centimeter. Vikten är ca. 1,5 kg. Helig ibis ser under alla årstider likadan ut och det finns inga skillnader mellan hanar och honor i kroppsformen.
Utanför parningstiden bildar de flockar som letar efter föda eller som vilar tillsammans. Dessa flockar kan ha upp till 300 medlemmar. Platsen där de letar efter föda kan ligga 10 till 30 km ifrån viloplatsen. Helig ibis söker vanligen i träskmarker eller i andra översvämmade landskap efter föda. Ibland hittar den födan på land. Som föda föredrar arten vattenlevande insekter eller insekter som vilar på vattenväxter. Ofta kompletteras födan med kräftdjur, vattenlevande blötdjur, fiskar, grodor, ödlor och små däggdjur.
Helig ibis kan leva upp till 20 år.
Här och där går vattendrag utefter kraterbotten. I de flesta syntes flodhästar.
Mitt på dagen var det lunchpaus intill ett av vattendragen. Lunchboxen innehöll den vanliga safarilunchen med kycklingklubba, bacon, ägg, bröd och grönsaker. Gjorde gott i magen efter en tidig morgon och förmiddag fylld av intryck.
Intill rastplatsen fanns ett stort träd där vävarfåglar byggt bon. De flesta vävarfåglar häckar i stora kolonier i träd eller buskar. De framställer sina bon av torrt gräs, ofta mycket konstfullt utförda där gräset ordnas med invecklade flätmönster. Det tar tid att samla material till bobygge. Därför passar vävarfågeln gärna på tillfälle att stjäla byggmaterial från grannens bo då denna är utflugen.
Bona utformas som en hängande pung med ingång underifrån eller från sidan. Vissa vävarfåglar gör större sammanhängande kolonier liknande stora "kakor" av gräs med flera ingångar och bon. Bona med dess sinnrika konstruktion skyddar äggen väl från tjuvar.
Piplärkor är relativt små och slanka fåglar med lång stjärt och rak spetsig näbb. Piplärkan befinner sig ofta på marken och har sitt bo i en grästuva eller liknande.
Ovanför i skyn svävade rovfåglar spanande efter bytesdjur.
Savannörnens kost består till stor del av färska kadaver av alla de slag men den kan också döda små däggdjur upp till storleken av en kanin samt reptiler och fåglar upp till storleken av pärlhöns. Den kan också stjäla mat från andra rovfåglar.
Pelikanfåglar är medelstora fåglar som häckar och födosöker i närheten av vatten, deras föda består av fisk och andra vattendjur. Häckningen sker kolonivis och de är monogama.
Hadadaibisen är en stor (ca 76 cm lång), gråbrun ibis. Den har en smal, vit, ungefär horisontell rand över sina kinder. Detta kallas ibland "mustasch" även om det inte når munnen hörn.
Lätet är ett extremt och distinkt "haa-haa-haa-de-dah" som har givit den namnet. Hadadaibisen finns i hela Afrika söder om Sahara i öppna gräsmarker. Den livnär sig främst på daggmaskar som de med hjälp av sin långa kroksabel-liknande näbbar finner i mjuk mark. Den äter också större insekter liksom spindlar och små ödlor.
Koritrapp är tillsammans med stortrappen den tyngsta nu levande fågel som kan flyga. Hanen blir ca. 110 centimeter lång och med en höjd mellan sextio och nittio centimeter. Medelvikten är på 13,5 kg. Den undviker att flyga så länge det finns andra möjligheter.
Koritrappen lever på stäpper och savanner. Den är polygam, d.v.s. en hane parar sig med flera honor. Han lämnar sedan honorna som själva får bygga bo, ruva och ta hand om ungarna.
Den tillbringar det mesta av sin tid på marken sökande efter föda som består av frön och ödlor vilket utgör merparten av dess diet.
Imponerande var också att se den afrikanska buffeln som når en kroppslängd mellan 170 och 340 cm, en mankhöjd mellan 100 och 170 cm. Svansen är mellan 70 till 110 cm. Den väger mellan 300 och 900 kg, honorna är något mindre än hannarna.
Som unga har de en tät päls som sedan avtar med åren. Både honan och hanen har stora horn. Hos hannarna kan de bli ända upp till en och en halv meter. Hannar har dessutom en hård sköld som sammanlänkar de bägge hornen.
Den afrikanska buffeln förekommer i många olika miljöer som tät regnskog och savann.
Afrikanska bufflar lever i hjordar som i flera år stannar inom samma revir och som vandrar genom territoriet på fastlagda sträckor. Individerna vandrar vanligen under de flesta timmar av dygnet. Förutom gräs äter de även några blad. Hjorden består huvudsakligen av honor med deras ungar men under parningstiden ansluter sig även hannarna
Även om de inta är lika imponerande stora som bufflarna så är gnuer respektingivande djur. Speciellt när man ser kraften när två hannar dammar på varandra.
Schabrakschakalen äter främst små ryggradsdjur som möss, hardjur, småfåglar och deras ägg samt ödlor. De kan även äta insekter, och ryggradslösa djur.
Dessutom äter den i mindre utsträckning växtdelar. Större flockar av schabrakschakaler jagar ibland ungdjur av gasell. I östra Afrika följer arten flockar med lejon för att äta av kvarlämnade kadaver.
Den lever i familjegrupper som består av ett föräldrapar och deras ungar som kan härstamma från olika kullar.
Vårtsvin återfinns i öppna landskap som savanner och öppna skogar i östra och södra Afrika.
I motsats till de flesta andra svindjur är vårtsvin aktiva på dagen. Under dagens hetaste timmar kan vila i buskar eller under träd. De gömmer sig på natten i grottor, tomma termitbon, men främst i bon som tillfälligt lämnats av nattaktiva jordsvin.
Dessa är allätare men har huvud-sakligen vegetabiliska ämnen som föda. De äter till exempel gräs, bär, bark och as eller gräver i marken efter rötter.
Vårtsvin har bra förmåga att försvara sig med hjälp av sina långa beter, till och med mot leoparder. Betarna kan bli upp till 60 centimeter.
På lite avstånd låg en lejonhona och betraktade den "köttmarknad" som fanns nere i kratern.
Uppe på kraterkanten sexhundra meter upp såg vi Ngorongoro Wildlife Lodge där vi tillbringat natten före.
Så blev det dags att lämna detta paradis som kallas "jordens eden".
Vi kunde bara konstatera att Ngorongoro verkligen gör sig förtjänt av det epitetet.
Färden gick nu vidare på en slingrig brant väg upp mot kraterkanten där vi for vidare på landsvägen mot Arusha.
Framåt seneftermiddagen kom vi fram till Karatu där vi bodde i bungalows på Bougainvillea Safari Lodge. Det kändes skönt att få duscha och sova i en lyxig bungalow.
Vi kunde bada i en pool och koppla av i några timmar före middagen. Som vanligt blev det en tidig kväll då vi skulle upp tidigt nästa dag för färd mot Tarangire National Park.
Dag 6. Tarangire