Vägen mellan Lake Manyara och Ngorongoro

Dag 2. resan mot serengeti

Vi lämnade Lake Maynara tidigt på morgonen för en längre resa till Serengeti. Solen sken och humöret var på topp. Landskapet förändrades gradvis efter vägen eftersom vi skulle igenom bergen vid Ngorongorokratern. Första biten var det ganska kargt med odlingar här och där. 

Vi skulle först färdas först upp mot Ngorongoro för ett stopp på kraterkanten. Därefter skulle vi följa kratern en bit innan vi på andra sidan skulle färdas på slätten mot Serengeti National Park.
 

Färdvägen mot Serengeti


Ngorongorokratern är världens största hela caldera. En caldera som är det spanska ordet för "kittel" är en kraterliknande formation som skapas då en vulkan kollapsar. Ibland kallar vi det felaktigt för krater. När magmakammaren under en vulkan töms kan ’taket’ sjunka in och skapa en stor rund struktur som liknar en kittel. Ngorongoros caldera har en diameter på 16-19 km (264 km2). Runt kratern finns en 400-600 meter hög kant.

Gränsstationen till Ngorongoro

Vid infarten till naturskyddsområdet fick vi en halvtimmas paus med parkavgiften betalades. Runt bilarna på parkeringen vimlade det av babianer. Vi blev tillsagda att hålla jeepfönstren stängda för att undvika "babian-snatterier".

Efter pausen slingrade sig vägen uppåt mot kraterkanten. Vid sidan av vägen fanns det frodig regnskog. 

Utsikt in i Ngorongorokratern

Väl uppe på kraterkanten mötes vi av en fantastisk utsikt. Utsiktspunkten ligger 600 meter över kraterslätten.
 

Ngorongoro Conservation Area är en särskild typ av naturskyddsområde. Det är inte en nationalpark.  Reglerna för Ngorongoro Conservation Area medger bland annat att massajer får bo där och hålla sin boskap på traditionellt vis. Det här är en konstruktion för att göra det möjligt för massajerna att utnyttja och leva i området, samtidigt som naturen skyddas.

Jag vid utsiktsplatsen

Den här dagen fick vi bara njuta av utsikten. Vi skulle ju vidare många mil mot Serengeti. Ngorongoro skull vi stifta närmare bekantskap på tillbakavägen.

Minnesten över stupade som kämpat för bevarande av djurlivet i Ngorongoro Minnesten över stupade som kämpat för bevarande av djurlivet i Ngorongoro

Den första europen som besökte kratern var Oscar Baumann 1892. Två tyska bröder (Adolph och Friedrich Siedentopf) drev en farm i kratern fram till utbrottet av första världskriget. De hyrde marken av Tyska Östafrika kolonin. De två bröderna anordnade regelbundet jaktturer för att underhålla sina tyska vänner. 1921, efter första världskriget kom de första regleringarna för jakt.1928 förbjöds all jakt i kratern förutom på bröderna Siedentopfs gård.

När Serengeti National Park grundades 1948 medförde det problem med massajer och andra stammar som förlorade marken de hade sin boskap på. Därför skapades en speciell lag för Ngorongoro 1959 som separerade Ngorongoro från Serengeti. Massajerna får idag i begränsad omfattning ha boskap i Ngorongoro Conservation Area.
1979 förklarade UNESCO området som världsarv.

Genom åren har många människor kämpat för att skydda djuren och naturen i Ngorongoro. En del av dem med livet som insats. Dessa människor har ett minnesmärke vid utsiktspunkten.

Massajherde med sin boskap
Massajby Massajby

Efter stoppet påbörjade vi nedfärden från bergmassivet. Utefter vägen låg det en rad massajbyar. Massajerna är ett herdefolk som levert på de vidsträckta vidderna i den östafrikanska gravsänkan.
  De är en kvarleva från en svunnen tid, och de lever huvudsakligen på samma sätt som deras förfäder har gjort i århundraden. Obekymrade om tidens gång låter de sitt liv styras av solens upp- och nedgång och av de ständigt skiftande årstiderna.

Massajherdarna vallar sina flockar i det karga landskapet
Massajherdarna vallar sina flockar i det karga landskapet

Massajernas skicklighet ligger bland annat i förmågan att överleva under de hårda levnadsförhållandena i gravsänkans oländiga terräng. Med långa, beslutsamma steg avverkar de enorma sträckor i sitt sökande efter gröna betesmarker och vattenkällor åt sin boskap. De vaktar boskapen bland gnuer, sebror, giraffer och andra slättdjur som delar deras hemvist.

Vårt delmål för dagen var att besöka en massajby. Den låg på slätten precis nedanför bergen. På avstånd var det svårt att se den eftersom den var inbäddad i ris.

Massajby
Massajkrigare Massajkrigare

Väl framme möttes vi av en delegation massajkrigare med hövdingen i spetsen. Massajerna är långa och smärta och har rena fysiska drag. Deras kläder är väldigt färgrika. Deras klär sig i färgade tyger som skiftar i  rött och blått.

Massajerna anser att all boskap på jorden tillhör dem. I massajsamhället mäts en mans status och ställning efter storleken på hans hjord och det antal barn han har. En man med mindre än 50 nötkreatur uppfattas som fattig. Med hjälp av sina många barn och fruar hoppas massajmannen på att till slut kunna samla ihop en stor hjord på upp till tusen djur. 

Denna inställning har lett till en massiv överbetning av deras mark. Många kreatur är magra och ger sämre med mjölk. Enligt uppgift klara deras områden att försöja ca 70.000 kreatur men troligtvis finns det över 90.000 idag.

Massajerna är helt beroende av att deras djur är friska och starka. Djurens mjölk dricks, och kodynga används 
som byggmaterial och och för att isolera bostäderna. Det är ovanligt att massajerna slaktar sina nötkreatur för att äta deras kött; däremot brukar man föda upp  får och getter för att ha till föda. 

Massajhövdingen i mitten.
Traditionell hoppdans Traditionell hoppdans

Vi fick en välkomstceremoni med både dans och sång.

Först ut var männen. De framförde en dans med höga lodräta hopp upp i luften. Att hoppa högt är ett sätt att visa sig stark och gör att man behöver betala i färre kor för att få sin fru.

Kvinnorna stod i en halvcirkel och massajsånger. Kvinnorna smyckar sig med stora, runda, platta och pärlprydda halsringar och pannband i alla möjliga färger. Armar och fotleder lindas hårt med tjocka spiralkedjor av koppar.

Kvinnorna har en viktig roll i massajsamhället. 

Ju högre, ju bättre
Hyddor av gräs och kodynga

Det är kvinnorna som bygger bostäderna av grenar sammanflätade med gräs som sedan täcks och isoleras med kodynga. Nätterna kan vara väldigt kalla så isolering är nödvändigt.

Bostäderna har en oval, avlång form och byggs inuti en stor cirkelformad inhägnad som är till för att skydda boskapen som tillbringar natten i denna kraal. Inhägnaden består av taggiga grenar som skyddar både massajerna och deras boskap mot hyenor, leoparder och lejon på rov.

Vi bjöds in i en massajhydda för att se hur de lever. Det var ganska trångt med en sängdel och en del där man kunde sitta vid elden.

Inne i massajhydda
Sovplatsen
Dyngbagge Dyngbagge


Utanför byn gick husdjuren på bete. Hundra meter utanför låg byns "toalett". En inrättning som inte lockade till besök.

Några som dock lockas av boskapens avföring är dyngbaggarna. De är viktiga för kretsloppet. 

Dyngbaggar lever vanligtvis i (och av) spillning av kor och andra växtätande djur, i vilken de också lägger äggen. De har stor betydelse för nedbrytningen av organiska ämnen, främst djurspillning i naturen.
 

Efter att ha besökt massajbyn i ett par timmar gick så färden vidare mot Serengeti National Park. Det var fortfarande flera mil kvar men mängden av djur tilltog tydligt efter en stund. Det började med enstaka hjordar av Hunts- och Grantgaseller.

Gaseller


Snart blev ändringen markant. Plötsligt såg vi tusentals Gnuer och antalet zebror ökade.
 

Stäppzebra

Gnuer har kraftig främre kropp som avtar mot de bakre benen. Mankhöjden är ca. 140 centimeter och vikten upp till 270 kilogram. Pälsen är brunaktig eller mörkgrå med blåa skuggor. Strimmig gnu har stort huvud och bred nos. Från halsen till bakdelen finns mörka tvärstrimmor. En lång svart man täcker djurets nacke och skuldror. Strimmig gnu lever i stora flockar på savannen i östra och södra Afrika. I Serengeti nationalpark lever för närvarande 1,6 miljoner strimmiga gnuer, som är den största ansamlingen av stora vilda däggdjur på jorden.
 

Gnuer
Gnuer


De är gräsätare är kända för sina årliga förflyttningar till nya betesmarker. Många av dem dör då när de ska korsa floder som de måste ta sig över, antingen blir de uppätna av krokodiler eller drunknar.

Dräktigheten varar i åtta till nio månader och kon föder bara en kalv per kull. Kalven kan stå efter bara ett par minuter (cirka 15 minuter) och springa kort därefter. Det tar inte mer än en timme för kalven att kunna springa och hoppa runt utan att trilla. Detta är livsnödvändigt för att inte bli föda åt lejon och andra rovdjur. Efter ytterligare nio månader slutar honan att ge di och efter ungefär två till tre år är ungarna könsmogna. Honor har vanligen varje år en kull. Medellivslängden är cirka tjugo år men de flesta individer blir tidigare offer för rovdjur.
 


Färden gick vidare på den tuffa grusvägen som några gånger korsade floder. Efter ett par timmar så kom vi då till Serengeti National Parks entre.

Entren till Serengetis nationalpark
Entren till Serengetis nationalpark


Det var djur överallt, inte bara inne i parken, utan även utanför. Förutom den stora mängden betesdjur så fanns det rikligt med fåglar. Speciellt där det fanns vatten.
 

Gråhägrar
Gråhägrar
Gråhäger  (Ardea cinerea) Gråhäger (Ardea cinerea)

Gråhägern är en stor och grov häger med lång s-formad hals, långa vingar och ben och lång dolkformad näbb.
Dess längd är, med utsträckt hals, mellan 85 och 102 cm, vingspannet 155–175 cm och den väger upp till 1,4 kg.
Hägern har ett stort utbredningsområde från norra Europa ända ned till Sydafrika och i stora delar av Asien.

Maraboustorken lever på savannen i centrala Afrika och deras föda består bland annat av as. Maraboustorken är vanligen grå eller grönaktiga på ryggen och har vitt bröst. Maraboustorken är en mycket stor fågel. Den kan bli upp till 150 cm lång och med ett vingspann på 3,2 meter. Detta gör att marabustorken, tillsammans med kondoren, har det största vingspannet av alla landlevande fåglar.

Den har en lång, mycket grov och spetsig näbb som är smutsgul till färgen. Dess delvis fjäderlösa huvud och hals är rödrosa med mörka fläckar, främst i pannan. Uppe på hjässan har den ett yvigt vitt dun. Vingarna är blåsvarta och resterande är smutsvitt. Dess långa ben är ljusgrå.

Maraboustork (Leptoptilos crumenifer)
Hyena Hyena

Maraboustorken är bland annat asätare, men äter även insekter, smågnagare och småfåglar. Maraboustorken jagar i grupp på ett för fåglar annorlunda sätt. På savannen går de bredvid varandra med utbredda vingar och tvingar på detta sätt bytet framför sig och fångar det med ett snabbt hugg med näbben. Favoritbyten vid denna form av jakt är vaktlar och springhöns. 


På avstånd såg vi fler asätare som hyenor och gamar

Savannörnar
Savannörn  (Aquila rapax) Savannörn (Aquila rapax)


Från luften bevakades marken ständigt i jakt på bytesdjur av savannörnen som är en ganska vanlig relativt stor, vacker rovfågel, med kraftigt fjäderklädda ben..

Fjäderdräkten har i allmänhet en rostig brun färg, ofta med mörka markeringar på vingarna, särskilt vingfjädrarna . Under sitt första år är ungarna mycket ljusare än de vuxna fåglarna.

Utsikt från Nabi Hill


När vi til slut anlände till Naabi Hill för inskrivning i parken så skiftade vädret snabbt över till åska och så småningom ett lätt duggande.

Naabi Hill är den centrala entren för alla sombesöker parken. Parkavgiften är ca. femtio amerikanska dollar per dag. Pengarna går till parkens drift och bekostar bland annat parvakterna som försöker hålla efter tjuvjägarna.

Efter alla timmar i jeepen var det skönt att sträcka på benen och få i sig en kall läsk.


Överallt fanns det färgranna fåglar.



Lilabröstad blåkråka (Coracias caudatus) är en afrikansk medlem i familjen blåkråkor. Den är en vanlig fågel söder om Sahara som förekommer främst i öppen skog och savann. Den påträffas oftast ensam eller i par sittande i trädtoppar där de kan spana efter insekter, ödlor, skorpioner, sniglar, små fåglar och gnagare som rör sig på marken.

Lilabröstad blåkråka (Coracias caudatus caudatus)
Lilabröstad blåkråka (Coracias caudatus caudatus)
Kohäger (Bubulcus ibis

Efter inregistrering fortsatte vi resan in i Serengetiparken. I alla riktingar fanns det djur och fåglar.  Gnuflockarna lockar den vita Kohägern.
Kohägern är kraftig och kort för att vara en häger och i förhållande till många andra arter inom familjen har den en kort, grov näbb som är spetsig, och kort hals som ofta är indragen.

Dess häckningsområden finns i stora våtmarker i varmare länder. Den häckar i kolonier ofta tillsammans med andra vadarfåglar. Den lever av insekter, speciellt gräshoppor, och syns ofta flockvis i hagar och dylikt där det finns betande djur som rör upp insekter som fåglarna fångar.
 

Sekreterarfågel (Sagittarius serpentarius)
Sekreterarfågel (Sagittarius serpentarius)

Sekreterarfågeln är speciell som rovfågel på grund av att den mestadels förflyttar sig genom att stylta fram på marken med sina långa ben istället för att flyga. Sekreterarfågelns föda utgörs främst av ormar och ödlor men även små däggdjur och insekter som den dödar genom att springa ifatt dessa och stampa ihjäl dem. Sekreterarfågeln är världens längsta rovfågel. Den blir drygt 120 cm hög, väger 3-4 kg, har en vingbredd på 200 cm och lever i upp till 18 år.

Sekreterarfågel Sekreterarfågel

Skereterarfågeln återfinns i afrikanska gräsmarker, från söder om Sahara till Sydafrika. Den är inte en flyttfågel, fastän den ibland följer födokällor. Den lever i allt från öppna slätter till lätt trädbevuxen savann, men finns även i jordbruksområden och, i extremt begränsad omfattning, nära människans boplatser.

 Sekreterarfågeln är avlägset besläktad med ormvråk, gam, kärrhök och glador. Men till skillnad från dessa och alla andra rovfåglar jagar den på marken. Den tillbringar större delen av sin tid där. Trots det är den en god flygare.  

Sekreterarfågeln jagar många olika byten, främst insekter och gnagare, men även andra däggdjur, ödlor, ormar, ägg, unga fåglar och groddjur. I sin jakt efter föda kan den vandra 30 km om dagen. Den drar sig inte för att attackera kobror och andra farliga afrikanska giftormar. Eftersom den inte är immun mot giftet sker det med livet som insats. Likt en tjurfäktare cirkulerar den långbenta fågeln runt ormen med öppna vingar och tröttar ut den genom att ideligen låta den hugga efter fjädrarna. Till slut dödar fågeln ormen genom att stampa ihjäl den. På samma gång försöker den sticka ormen i nacken med sina korta, kraftiga bakåtvända klor på fötterna. Ofta skrämmer den upp bytesdjuren genom att stampa i marken. När det brinner beger sig sekreterarfågeln dit för att elden gör det lättare för den att jaga ut djuren ut deras hålor.


Plötsligt får vår förare ett radiomeddelande. En lejonflock ligger och vilar på en klippa i närheten. Vi kör dit och får närkontakt med den första riktiga lejonflocken under resan.

Lejon (Panthera leo)

Lejonet är det näst största djuret i familjen kattdjur efter tigern som är större. Lejoner är det största landlevande rovdjuret i Afrika. Den vuxna lejonhanens kroppslängd kan bli ända upp till två och en halv meter. Mankhöjden är ca. 125 cm. Lejonhonan är mindre, med en kroppslängd upp till 175 centimeter och en mankhöjd om ca 90 cm. Svansen är runt metern för hanar och något kortare för honor. Hanarna kan väg upp mot ca. 230 kilo och honorna ca. 150 kg.

Lejonpar. Det ena lejonet bär på en radiosändare som satts på av forskare.

För det mesta är det honorna som jagar. De större hanarna försvarar ungarna, maten och jaktområdet. Lejonen kan jaga ensamma, i par eller i större flockar. Deras jaktteknik går ut på samarbete och tålamod. De smyga ofta nära bytet för att sedan göra en snabb attack. Ofta är det två honor på varje kant och en i mitten som inleder attacken. De kan springa i 50-60 km/h en kortare sträcka men är inte så uthålliga. De använder klorna för att få tag i bytet och dödar sedan med ett bett över nacke eller strupe. De jagar främst zebror, bufflar och olika arter av antiloper men de kan även ta kalvar av noshörning och elefant eller fåglar och reptiler.

En av honorna på bilden har ett halsband med en GPS-sändare. Det är fastsatt av lejonforskare för att kunna följa djuret. Som många andra djur i Afrika hotas lejonen ständigt av tjuvjakt. Hjälp gärna WWF i stödet för lejonen.

På vägen från klippan såg vi ockse ett flertal friströvande lejon.

Gravid lejonhona
Lejonhane på avstånd


Färden fortsatte och vädret var fortfarande varierande med en del mörka åskmoln. Utöver djurlivet gav detta dock en viss dramatik och ett ljus som var både vackert och spännande.

Vädret skiftade snabbt


I stort sett vaenda vattendrag vi passerade fanns det flockar av Flodhästar.

Flodhästar
Flodhästar


Dagen började närma sig sitt slut och vi kom fram till Seronera Wildlife Lodge där vi skulle bo i ett par dagar.

Marianne framför lodgen
Seronera Wildlife Lodge
Vy från rummet på Seronera Wildlife Lodge

Kvällsutsikten från rummet var fantastisk. Lodgen ligger på en klippa mitt i savannlandskapet och djuren strövar ända in på husknutarna. Under natten väcktes vi av brölande flodhästar. En annorlunda sömnstörning.

Efter nattens vila väntade dag 2 i Serengeti och dag 3 på safari.