På morgonen gav vi oss iväg från Karatu med kursen mot Tarangire National Park. Vägen gick igenom små afrikanska samhällen. Utmärkande var de kraftiga färgerna på allt från kläder till de varor som erbjöds ute på gatan.

Den moderna tiden gör sig påmind i det flitiga användatet av mobiltelefoner. Även om Tanzania inte kommit lika långt i telefoniutvecklingen som grannlandet Kenya så är det mobiler som används av gemene man då den fasta telefonin är uruselt  eftersatt.

Efter allt vi sett framför allt i Serengeti och Ngorongoro så undrade vi smått vad vi skulle få se i Tarangire som kunde mäta sig med dessa upplevelser.


Den stora landsvägen som passerar tanför Tarangires nationalpark var för ovanlighetens skull modern och asfalterad. Till och med målade övergångställen mitt ute i ingenstans. Enligt uppgift är den delfinasierad áv kinesiska intressen.


Så kom vi efter någon timmes färd fram till Tarangire National Park.

 Parken består av många olika vegetationsområden, bland dem öppen grässavann, trädsavann, våtmarker och palmskog. I stora områden i parken finns gott om baobabträd.

Tarangirefloden, som flyter från söder till norr genom hela parken och rinner ut i den lilla sodasjön Lake Burungi strax utanför parkgränsen i nordväst, kan sägas vara parkens livsnerv.

Den hårda solen suger fukten ur från landskapet och gör jordendammig röd och det vissnande gräset sprött som halm. Genom parken rinner Tarangire som under torrperioden krymper ihop. Törstiga nomader har vandrat hundratals förtorkade kilometer i vetskap om att det här alltid finns vatten

.
Tarangire National Park täcker 2.600 kvadratkilometer. Höjden över havet varierar mellan 900 och 1.300meter. Under våtperioden finner man här den största koncentrationen av djur utanför Serengetis ekosystem. Stora flockar, upp till 300, av elefanter strövar i parken liksom zebra, buffel, impala och andra antiloper.
I parkens träsk som är gröna året runt finns550 fågelarter, flest häckande arter i en enskild miljö i hela världen.
 


Vid entren till parken såg vi dvärgpapegojor. Det var Fischers dvärgpapegoja som finns i ett begränsat område i östra och centrala Afrika, söder och sydost om Lake Victoria i norra Tanzania. Under torra år flyttar en del av populationen västerut till Rwanda och Burundi som har bättre fuktförhållanden . De lever på höjder mellan 1.100-2.200 m i små flockar.

De är ganska sällsynta utanför skyddade områden då de jagas och fångas för försäljning som sällskapsdjur.
Fischers turturduvor äter frön, frukter och ibland anses de vara skadedjur för jordbruket då de även kan äta majs och hirs.
.

Baobab eller apbrödsträd eller som det kallas bland massajerna "upp och ned trädet". Kronan kan ibland se ut som ett rotsystem Enligt legenden satte skaparen trädet upp och ned.

Frukterna hänger som på lianer ner ifrån trädets grenar. Det stora baobabträdet finns på savannen och i de torrare regionerna i Afrika kan bli upp till 30 meter höga och ha en stamdiameter om ca 10 meter.De kan bli över 1.000 år gamla.

Baobabträden kan lagra enorma vatten i stammen. Ett stort träd kan lagra upp till  100.000 liter. Med den reserven kan de uthärda långvarigt torka.

Frukten har ett sammetslent skal och är ungefär lika stor som en kokosnöt. Den har en sur, syrlig smak som beskrivs som "någonstans mellan grapefrukt, päron och vanilj".

Baobab har ett mycket potent näringsinnehåll och är en bra källa till kostfiber, vitamin c, kalcium, magnesium och kalium. 


Sådana här  tydstycken hängde på flera platser efter vägen. Den svarta och blåa färgen ska dra till sig tse-tse flugor så att man slipper dem ute på vägen. Det verkade fungera eftersom ingen blev biten.
 


De första större djuren vi såg var två unga lejonhonor. En bit därifrån fanns både gaseller och giraffer som höll ett öga på de båda honorna.
 

Savannelefant eller stäppelefant (Loxodonta africana)

En imponerande upplevelse var att stöta på en elefanthjord om ca. 50-70 djur.

Det finns två typer av elefanter i afrika. Den största är Stäppelefanten som är världens största landjur. De skiljer sig från de skogselefanter vi tidigare sett vid Lake Manyara genom sina större öron, framåtriktade betar och sina fyra framtår och tre baktår.

Hannar når i genomsnitt en höjd på 3,2 meter och en vikt omkring 5 ton. Enskilda individer når en mankhöjd på 4 meter och en vikt på upp till 9 ton. Honor är med en genomsnittlig mankhöjd på 2,5 meter och en vikt omkring 2,8 ton mindre än hannar. Kroppslängden ligger vanligen mellan 6 och 7,5 meter. Därtill kommer en cirka 1 meter lång svans.

Våra jeepar kom dem väldigt nära. Det var elefanter överallt runt oss. De verkade inte bry sig om oss.

Betar förekommer i regel hos bägge kön. Hos hannar blir de ibland 3 meter långa och 100 kg tunga. Hannens betar växer hela livet, i längden och i omfånget. Honans betar växer efter individens femtonde levnadsår bara i längden, och de ser därför smalare ut. Dessutom växer honas betar långsammare. Betarna används för att gräva i marken, peta i trä eller för att försvara sig. På så sätt skrapas alltid mindre delar av och i vissa fall bryts betarna helt av.
 

En elefantunge låg ned på sidan vilket oroade mamman. Elefanter, speciellt unga, äter lätt för fort och mycket när de har god tillgång på föda. De drabbas då av kolik och om de lägger sig kan tarmarna blockeras och de kan dö.

Den afrikanska savannelefanten lever i sociala grupper organiserade runt honor och deras kalvar. Varje familjegrupp består av cirka tio individer, men ofta håller flera familjegrupper ihop och bildar så kallade klaner, bestående av 6–70 individer som leds av en stor hona.

Mamman lyckades dock puffa upp ungen på benen igen.

Savannelefanter förekommer i olika miljöer där det finns skugga, vatten och tillräcklig föda men de föredrar savannen. Savannelefanten behöver alltid vattenansamlingar som den uppsöker minst en gång per dag. Om vattennivån tillåter badar de gärna med hela kroppen under vattenytan och lyfter bara snabeln i luften.
 


Världen största landdjur borde ju ha världens största..., eller hur?

En gång i tiden fanns elefanter i miljontal över hela Afrika och Asien. Under 1900-talet minskade de kraftigt i antal, främst till följd av den massiva handeln med elfenben.
 


Mitt på dagen checkade vi in på Tarangire Safari Lodge där vi skulle bo i tält. Egentligen är det ett mellanting mellan tält och hus. Sovdelen är av tältduk med bakdelen var murad med  rinnande vatten och dusch.
 


Utsikten från tälten var en vacker vy över parkens norra del.
 


Det fanns en stor utsiktsterrass där man kunde sitta och ta en läsk eller öl i värmen.


Tarangirefloden var precis bredvid lodgen. Den här årstiden är den inte så stor. Under regntiden mångdubblas den i storlek.


Det fanns varningskyltar vid utkanten av lodgen. Gick man ut var det på eget ansvar. På kvällen när det var mörkt följde en vakt med från restaurangen till tältet.

Man behövde dock inte lämna området för att få närkontakt med djurlivet. I träden fanns det fullt med fåglar.

Nubisk hackspett (Campethera nubica)
Mörk turturduva (Streptopelia lugens)

På marken såg vi Myrlejonens karaktäristiska gropar. Myrlejon som egentligen är larver till myrlejonsländan når en längd av 15-18 mm. För att få tag i bytet, som mestadels utgörs av myror, gräver myrlejonet i torr sand eller fin mylla trattformiga (koniska) fångstgropar. Den gräver genom att krypa baklänges i allt mindre cirklar medan den borrar med spetsen av bakkroppen och med häftiga knyckar med huvudet kastar upp sanden över och bortom gropens kant. Med kroppen dold under gropens botten, så att endast huvudet med de utspärrade käkarna är synligt, väntar myrlejonet på att någon myra eller annan mindre insekt ska halka utför gropens sluttande sidor. När detta sker slungar myrlejonet med huvudet skurar av sand, som ytterligare medverkar till att bytet förlorar fotfästet och kan gripas. Det utsugna hudskelettet bortkastas sedan över kanten av gropen, som därefter repareras.
 


Uppifrån lodgen kunde vi se hur elefanthjordarna korsa Tarangirefloden.
 


Efter lunch var det dags för dagens andra gamedrive. En bit från lodgen stötte vi på en vårtsvinsfamilj. I motsats till de flesta andra svindjur är vårtsvin aktiva på dagen; bara under dagens hetaste timmar vilar de i buskansamlingar eller under träd. De gömmer sig på natten i grottor, tomma termitbon, men främst i bon som tillfälligt lämnats av nattaktiva jordsvin.


En bit bort i det höga gräset spanande en hungrig lejonhona på den potentiella middagen.
 


Färden gick vidare. Så här på seneftermiddagen var värmen ganska behaglig och ljuset fyllde omgivningen med en varm färg.
 

Lejonet spanade på vårtsvinen men samtidigt höll mangustrarna sina ögon på lejonet. Det gäller att hela tiden ha koll på faror i närområdet.

Som vanligt, över alltihopa svävade rovfåglar.
 


Vi färdades genom ett fantastiskt landskap som värmdes av den allt lägre stående solen.
 


Vart vi än riktade blicken så möttes vi av ett fantastiskt djur- och fågelliv.
 


Sydlig hornkorp. Den blir upp till 130  centimeter lång och väger upp till 4 kg. De jagar ormar, ödlor, insekter och däggdjur upp till storleken av en hare.
 


Frankoliner (Francolinus) är en sortsmed fälthöns. De är markbundna men inte flygoförmögna och lever av insekter, växter och frön.
 


Djur överallt, i luften och på marken. Här en Nilvaran.
 


Jeeparna rullade en bit i taget för att sedan stoppa för att vi skulle studera något djur.
 


Plötsligt kom det över radion. En gepardhona med ett ungdjur hade siktats i närheten. När vi kom fram såg vi den unge hannen korsa vägen.


I närheten fanns några shackaler. Geparder äter normalt inte shackaler. Förmodligen smakar de inte gott men shackaler gör ändå bäst i att hålla avståndet från en gepardhane som tränar jakt.
 


En av shackalerna kom för närmare och geparden högg den blixtsnabbt. Shackalen skrek hysteriskt men hade tur geparden släppte den och den smet iväg med svansen mellan benen.
 


Efter äventyret med geparderna så körde vi tillbaks till lodgen där vi möttes av en vacker solnedgång.