En liten rubrik.

Hyenor (Hyaenidae) är en familj i ordningen rovdjur (Carnivora). Till det yttre liknar de hunddjuren men tillhör underordningen kattliknande rovdjur (Feliformia). Familjen utgörs idag av fyra arter som förekommer i Afrika och Asien. Vad gäller socialt beteende och val av föda finns stora skillnader mellan arterna. Hyenor delas in i två underfamiljer, där den ena omfattar tre arter vilka jagar ryggradsdjur (fläckig hyena) eller är asätare (övriga arter), medan den andra underfamiljen utgörs av jordvargen som främst livnär sig av termiter.

Hyenor kan nå en kroppslängd på mellan en halv och en och en halv meter och därtill kommer en jämförelsevis kort svans på 20 till 40 centimeter. Mankhöjden ligger mellan 45 och 81 centimeter. 

 Några individer av fläckig hyena har vägt upp till 86 kilo. Hos fläckig hyena är honorna ungefär 10 % större än hannarna. För de andra arterna finns ingen påfallande könsskillnad vad gäller storleken. Frambenen är hos alla hyenor längre än bakbenen, vilket gör att ryggen sluttar bakåt. Fötterna har grova klor som inte kan dras in.

Pälsens täckhår är grova. Med undantag för fläckig hyena har alla arter en längre man på ryggen som når från öronen till svansen. Manen kan resas vilket ger intrycket att djuret blir större. Pälsens färg är olika varianter av brun och grå. Den strimmiga hyenan har strimmor, fläckig hyena fläckar, medan den bruna hyenan är nästan enfärgad. Svansen är yvig.

Båda könen har väl utvecklade analkörtlar som utsöndrar en vätska som används för att doftmarkera revirets gränser. Honor har ett eller två par spenar. Hyenornas könsorgan har en lite märklig anatomi. Honans klitoris är så stor att den kan tas för en penis, varför man rätt länge spekulerade i om de var enkönade.  Hannarna saknar i motsats till de flesta andra rovdjur ett penisben.

 Hyenornas skalle skiljer sig från kraniet hos andra rovdjur främst genom en annorlunda konstruktion av kilbenet och en annorlunda uppbyggnad av området kring mellanörat.  
 

Alla framtänder har en nästan likadan form men de yttre är större än de inre. Hörntänderna är förstorade, och de använder dem bara under strider mellan artfränder.

 Kindtänderna är anpassade för att bryta sönder djurben, särskilt den tredje övre och den tredje nedre.Tandemaljen  har en komplex struktur så att tänderna inte ska skadas.

Förutom de kraftiga tänderna har hyenor en väl utvecklad tuggmuskulatur.  Eftersom hyenorna har en böjd skalle kan musklerna användas mycket effektivt. Med sina utmärkta käkar kan hyenor åstadkomma en tuggkraft på 9000 newton.  De har förmåga att bryta upp ben från giraffer, noshörnigar  och flodhästar med en diameter av upp till 7 centimeter.

Förutom de kraftiga tänderna har hyenor en väl utvecklad tuggmuskulatur.  Eftersom hyenorna har en böjd skalle kan musklerna användas mycket effektivt.

Med sina utmärkta käkar kan hyenor åstadkomma en tuggkraft på 9000 newton.  De har förmåga att bryta upp ben från giraffer,   noshörningar   och   flod-hästar med en diameter av upp till 7 centimeter.

Som hos många ryggradsdjur har hyenorna ett reflekterande skikt i ögat som förbättrar synförmågan under natten. Öronen är hos alla arter stora. Fläckig hyena har rundade öron medan övriga hyenor har spetsiga öron.

Hyenor förekommer i stora delar av Afrika samt i södra och västra Asien. I Afrika sträcker sig utbredningsområdet från Atlasbergen till Sydafrika. . Den enda art som förekommer i Asien är den strimmiga hyenan, som även förekommer i norra Afrika, och är den art som har det nordligaste utbredningsområdet. Fläckig hyena finns i större delar av Afrika söder om Sahara. Allmänt föredrar hyenor torra miljöer som halvöknar,  savanner, buskskogar  och klippiga   Ibland vistas de vid våt- och myrmarker eller i öppna bergsskogar. Däremot undviker de rena sandöknar och regnskogar i låglandet. Hyenor är inte skygga för människor och vistas ibland nära samhällen.

Hyenor är tågångare och vistas uteslutande på marken. De saknar förmåga att klättra i träd men rör sig smidigt i klippiga regioner. Till exempel kan brun hyena vandra 50 kilometer per natt.Hyenorna är främst aktiva på natten och födosöker sällan vid skymning eller gryning.

Dock kan fläckig hyena även vara dagaktiv vid molnigt väder. På dagen vilar de i jordhålor, gömda bland buskar eller på marken.

Hos brun hyena och fläckig hyena förekommer grupper som kallas klaner. Klanens kärna bildas av honor som är släkt med varandra, könsmogna hannar är introducerade och inte släkt med honorna.

Bara i regioner där populationen är tät uppkommer en hierarki i gruppen. Hannar och honor har var sitt rangsystem men är jämställda mot varandra. Den fläckiga hyenan lever i klaner av upp till 80 individer som tidvis delar upp sig i mindre grupper innan de återförenas igen. De lever i matriarkat och har en fast hierarki. Positionen i hierarkin kan ärvas och mödrar hjälper sina döttrar att nå samma plats i ordningen. Hannarnas position är beroende på hur länge de levt i gruppen men de är alltid underordnade honorna. Hyenor är revirhävdande djur. Revirets storlek beror på art och på tillgång till föda. På afrikanska savanner, med många bytesdjur, är reviret för fläckig hyena ungefär 20 km² stort. I torra regioner av södra Afrika överstiger reviret för fläckig hyena och brun hyena ibland 1000 km². Revirets gränser markeras med vätska från analkörtlarna.

Hyenan markerar genom att huka sig och placerar stjärten och lämnar vätskan på gräs eller andra objekt. Fläckig hyena markerar ofta bara revirets utkant. . Dessutom har alla hyenor vid revirets gränser och längs vanliga vandringsleder särskilda platser där de lämnar sin avföring. Hittas en främmande individ i reviret försöker hyenan jaga bort inkräktaren. Med undantag för fläckig hyena reser de ragg och sprider svansens hår. Om inkräktaren inte ger sig, drivs den ut ur reviret. I sällsynta fall uppstår strider där individerna biter varandra.
 

Hyenor vandrar ofta ensamma i stora revir och därför spelar luktsinnet en viktig roll för kommunikationen. Utifrån doftmarkeringen som består av vätska skapad i analkörtlarna kan en individ kön- och klanbestämmas. Vätskan förmedlar även om individen är parningsberedd.  Hos fläckig hyena förekommer vid dessa tillfällen ofta erektioner av hannarnas och honornas könsorgan

Fläckig hyena har många olika läten. Oftast hörs ett högljudd vuup som används för att hålla kontakt med klanmedlemmar och som uppfattas över flera kilometer. Det finns även grymtande och gråtande läten samt läten som påminner om nötkreaturens muu. Det mest välkända är annars det lätet som påminner om människans skrattande eller fnissande, som betyder att en individ godkänner sin lägre ställning i hierarkin.

Strimmig hyena och brun hyena är främst asätare men de kan även jaga byten. Utöver as äter de till exempel mindre däggdjur, fåglar och deras ägg samt insekter. Ibland äter de även växtdelar. Med sin kraftiga tänder kan de inte bara bryta sönder större benbitar utan även skal av sköldpaddor. Med sitt effektiva mag- och tarmsystem bryter de ned nästan alla delar av födan förutom hår, hovar och horn som stöts upp som spybollar. När det kommer till jakt, är det inte helt utrett hur stort bytet kan vara, och jakt på större hovdjur misslyckas ofta.


Fläckig hyena är en aktiv jägare som dödar 60 till 95 % av sina byten själv. Bytesdjuren är mycket omväxlande och variationen sträcker sig mellan insekter och unga flodhästar. Arten föredrar däremot större hovdjur som gnuer, zebror, gaseller och antiloper. Beroende på bytet jagar hyenan ensam eller i grupp. Fläckig hyena smyger inte fram till bytet utan utmattar offret genom långvariga jakter. Den föda som hyenan inte jagar själv kan vara as eller byten som den tar från andra köttätare. Föda stjäls bland annat från schakaler, geparder, leoparder, afrikanska vildhundar, lejon och från de två andra arterna i underfamiljen Hyaeninae.
Hyenor behöver inte dricka då vätskebehovet täcks av födan. Trots detta dricker de varje dag om det finns färskvatten i närheten. Strimmig hyena och brun hyena får dessutom vätska av gurkväxter och andra växter.