Fälthare (Lepus europaeus)

I Sverige förekommer bland hardjuren fälthare, skogshare och vildkanin.  Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. Fältharen blir omkring 50-70 cm lång och har upp till ca 11 cm långa öron. Färgen är grå- till gulbrun med vit undersida året om. Ögonen har en ljusgul iris och svansen en svart ovansida. Bakbenen är långa och anpassade för löpning, vissa harar kan springa i upp till 80 kilometer i timmen under korta sträckor.

Harar har ett slags idissling. De har en välutvecklad blindtarm där den användbara delen av födan berikas med K-vitamin. Detta går ut som en lös spillning och haren äter upp detta vilket ofta sker när haren och vilar.
Eftersom haren är ett bytesdjur för de flesta rovdjur har den av naturen försetts med väl utvecklade sinnen. Den har en skarp hörsel och kan vrida öronen åt olika håll. Den har god syn så den på långt håll kan se faror. Ögonen sticker ut vilket ger den en bred synvinkel.

På dagen ligger den ofta stilla för att undgå upptäckt. Innan den lägger sig stilla på viloplatsen så lämnar den ofta ett spår som går i oregelbunden form, den kan gå tillbaks i sitt eget spår och hoppa åt sidan. Detta gör det svårare för rovdjur att spåra den genom lukten.

Ursprungligen kommer fältharen från Tyskland och den kallas därför ibland för Tyskhare. Man har tidigare försökt utrota den utan framgång. Idag finns fältharen i nästan hela Sverige, ända upp till den norrländska skogsregionen. Vidare finns fältharen i stora delar av Europa, i västra Asien och Mellanöstern. Den har också inplanterats i bl.a. Chile, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Argentina.

Fältharen trivs i öppna marker som t.ex. fält och ängar. Den lever mest på gräs och örtblad men under vintern kan den även äta knoppar och bark från buskar och träd, bl.a. fruktträd.

Under fortplantningstiden som börjar tidigt på våren kan man ofta se flera hanar som följer efter en hona. De rivaliserande hanarna ”boxas” om honan genom att resa sig på bakbenen och boxas med framtassarna.
Honan är dräktig 42-46 dygn och får i genomsnitt tre kullar per år. I motsats till kaninerna gräver den inte gångar i jorden, utan ungarna föds med öppna ögon uppe på marken i en lega.