jättepanda (Ailuropoda melanoleuca)
Panda eller jättepanda är den enda arten i släktet Ailuropoda som i sin tur tillhör familjen björnar. Pandan har svartvit tät päls och väger som vuxen 70–150 kg. Till skillnad från andra björnar är jättepandan en utpräglad växtätare, som främst äter bambu. Idag förekommer den vilt bara i Kina men tidigare fanns björnen även i andra delar av östra Asien.
Pandan blir mellan 1,5 och 1,7 meter lång och väger som fullvuxen mellan 70 och 150 kilogram. Mankhöjden ligger vid 75 centimeter och hanen blir 10 till 20 procent större än honan.
Djurets päls är vit med svarta områden. Pandan har svarta ben och armar och svarta ringar runt ögonen samt svarta öron. Även svansspetsen är ibland svart. Svansen är med en längd av 10 till 15 centimeter den näst längsta hos någon art i familjen björnar.
Pälsen är väldigt tjock. Pandans färger smälter bra in i mosaiken av ljus och skugga i den naturliga miljön av bambusnår och lövtäckta grenar som arten lever i. Anledningen till pälsfärgen är dock inte helt utredd. Även om det kan tyckas att pandans färg är uppseendeväckande och lätt att lägga märke till är det inte så i det vilda där pandans färger fungerar som kamouflage. Utöver detta förklaras färgen med reglering av kroppstemperaturen eller som varningsmönster för fiender.
Pandans tassar är speciella. De har fem "tår", men handlovsbenet är förstorat, så att de nästan bildar en sjätte tå. Den fungerar som en tumme när pandan greppar sin mat. Pandans skallben och tänder har ett karaktäristiskt utseende för växtätare.
Pandan har små framtänder och korta hörntänder. Kindtänderna är breda och malande. Av de främre kindtänderna återstår endast två, som liksom de andra kindtänderna är breda. Totalt har björnen 42 tänder. Genom evolutionen har tandkaraktären hos pandan förlorat likheterna med övriga rovdjurs och påminner mer om människans eller svinets tänder.
Pandan är på många sätt anpassad till sin vegetariska diet, men tarmkanalen ser fortfarande ut som hos övriga rovdjur. Som anpassning till födan är även pandans matstrupe invändigt täckt med hornämne för att skydda mot bambuns vassa fibrer. Magsäcken har tjockare väggar och liknar på så sätt fåglarnas magsäck. Dessutom har djuret starka käkmuskler som sträcker sig från huvudets övre del till käken, varför huvudet har den karaktäristiska runda formen.
Pandan lever idag i Kina men har tidigare även förekommit i Vietnam och Burma. Utbredningsområdet kan ha sträckt sig mycket längre västerut, men har krympt på grund av människans påverkan av miljön.
Populationen förekommer idag på en yta av 5 900 kvadratkilometer som ligger i de kinesiska provinserna Sichuan, Gansu och Shanxi men utbrednings-området är splittrat i flera delar.
Pandans livsmiljö utgörs av subtropiska bergssluttningar, raviner och dalar med mycket tät skog. Under sommaren lever jättepandor i regioner som ligger 2 700 till 4 000 meter över havet. Före vintern vandrar de till områden som ligger vid cirka 800 meters höjd. Klimatet i utbredningsområdet är fuktigt och rikt på nederbörd. Somrarna är svala och vintrarna kalla. Den täta undervegetationen av bambu ger pandan både föda och skydd.
Pandan lever ensam och träffar endast andra pandor under parningstiden. Djuret är känd för sin lekfullhet och de många rörelser den kan göra.
Större delen av tiden ägnar pandan åt att äta. Artens matsmältningssystem tyder på att den i ett tidigt stadium var köttätare, som har anpassats till att bli en foderspecialist och den äter nästan uteslutande bambuskott. Pandan behöver äta över tio kilo bambu per dag (vanligtvis äts mellan 10 och 20 kilo). Att samla, äta och behandla så mycket bambu kan ta tolv timmar per dag. Annan föda består av andra växter, som gentianor, irisar och krokus, men även mer sällan maskar, fiskar eller andra mindre djur. Bambu har ett lågt näringsvärde men har andra fördelar, exempelvis är näringsvärdet lika högt året om.
Att förlita sig på en växt kan dock vara riskfyllt. Bambu blommar sällan, ungefär en gång per 15-120 år, men då den blommar dör den och nya bambuskott spirar först efter fem år. Eftersom alla bambuplantor i samma område blommar samtidigt måste pandorna flytta då blomningen börjar, för att hitta ny föda.
Trots att pandan är tung klättrar den mycket bra i träd, och när den inte äter brukar den ligga och vila sig på en tjock trädgren uppe i ett träd. Pandan har god simförmåga och badar i sjöar och bäckar. Pandans naturliga fiender, förutom människan, är snöleoparder och förvildade hundar. Om pandan vädrar en vildhund brukar den klättra upp i ett träd och gömma sig. När den sitter still i ett träd är den mycket svår att upptäcka.
Pandan (både honan och hanen) markera revir med urin och skrapade märken på träd. När pandan markerar sitt revir ställer den sig på framtassarna och gnider baken mot olika träd. Reviret är ungefär 4 till 6 kvadratkilometer stort. Honor har ett kärnområde av 30 till 40 hektar som försvaras mot artfränder av samma kön. Hannar är mera flexibla och deras revir överlappar ofta. De söker dock ingen kontakt med sina släktingar.
Jättepandan går inte i ide, trots att den bor i områden med kalla vintrar. Den reducerar dock sin aktivitet på vintrarna och vandrar till varmare regioner.[9] Observationer av panda i fångenskap har visat att de är mest aktiva mellan tio på kvällen och två på morgonen, varför det kategoriseras som ett nattdjur.
Pandan får vanligtvis en unge vartannat till vart tredje år. I 50% av fallen föder den två. Ungarna föds i håligheter såsom ihåliga träd. När det är tid för pandan att para sig, träffas de ensamlevande pandorna under en mycket kort tid eftersom pandahonan bara är mottaglig för befruktning ungefär en dag om året. Brunstperioden är ca 2 veckor. Efter elva månaders dräktighet föds ungen. Om den får två ungar brukar den ena dö.