Koltrast  (Turdus merula)

Koltrasten häckar allmänt i hela södra och mellersta Sverige upp till norra Värmland, centrala Dalarna och längs hela Norrlandskusten. Arten häckar regelbundet långt ut i kustbandet, såväl på Västkusten som i Stockholms skärgård, förutsatt att där finns växtlighet och helst även mänsklig bebyggelse. Boet placeras vanligtvis på låg höjd i täta träd eller buskar och består av strån, mossa och löv som blandas med jord.

Koltrasten hör utan tvekan till våra mest välkända och omtyckta fåglar. Kanske är det därför den utnämnts till Sveriges nationalfågel. Ursprungligen var koltrasten en skygg skogsfågel, men har under 1900-talet vandrat in i stadsparker och villaträdgårdar, där den kan vara ganska oskygg och under vintern gärna kommer fram till utlagd mat.

Den svenska populationen uppskattas till 1.000.000 - 2.000.000 par. Koltrasten är mycket tolerant i sitt biotopval och förekommer i alla skogstyper, även om den generellt sett är betydligt vanligare i lövskog än i barrskog. Den föredrar snåriga skogsmijöer och därför hittar man den oftast i strandskog, buskiga hagmarker, skogsbryn och gläntor, men även i barr- och lövskog med tät undervegetation samt i tätorter där den anpassat sig till människan och blivit påfallande oskygg.

Koltrasten har utvecklat en känslig försvarsmekanism då fara hotar. Detta kallas "skräckfällning" och innebär att fågelns fjädrar yr omkring. Förhoppningsvis kan den då ta sig ur denna fara och de viktiga vingfjädrarna hållas intakta.

Enligt gammal folktro, innebär det ett väderomslag om man ser en kolrast på vintern. Koltrasten har även många olika namn, i olika delar av Sverige; Svarttrast, Svartstare(Småland), Gråstare, Svartklera(Bohuslän), Buskstare (Småland, Öland,Gotland), Solsvärta (Skåne) och Muskvipa (Västergötland).  

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck