Orangutanger (Pongo)

Orangutanger är ett släkte som tillhör människoaporna och som finns i Malaysia och Indonesien. De har långa armar och rödaktigt, ibland brunaktigt, hår.
Namnet kommer ifrån det malajiska och indonesiska uttrycket Orang Hutan som betyder skogsmänniska. Orangutanger lever nästan hela livet i träden i regnskogarna på Borneo och Sumatra.
Orangutangerna på Borneo respektive Sumatra har tidigare räknats som två underarter av arten Pongo pygmaeus på Borneo och Pongo pygmaeus. abelii på Sumatra, men betraktas numera som två olika arter.

Arterna når vanligen en kroppslängd (huvud och bål) av 125 till 155 cm och vissa stora hanar blir 180 cm långa. När orangutangar sitter är de cirka 70 till 90 cm höga. Med en genomsnittlig vikt av 50 till 90 kg är hanar tydlig större än honor som når 30 till 50 kg. I fångenskap blir de ännu tyngre. Där väger honor cirka 65 kg och hanar omkring 145 kg. Enskilda hanar hade en vikt upp till 200 kg.

Orangutangernas toviga päls är rödaktig till rödbrun. De har ganska korta bakre extremiteter men armarna är långa. Vid kinderna finns svullnader som är tydligast hos hanar.

Hos Sumatraorangutang är dessa svullnader ofta täckta av fina vita hår. Dessa primater lever i skogar i låglandet och i bergstrakter upp till 1500 meter över havet. De klättrar främst i växtligheten och är aktiva på dagen. Före natten bygger de ett slags sovplats av grenar, kvistar och blad. Ibland används denna plats flera nätter. Orangutanger iakttogs när de skyddade sig för regnet med hjälp av stora blad eller av kvistar med mycket löv. De använde även pinnar för att gräva i marken, i strider mellan olika individer och för andra ändamål. Orangutanger klättrar med fyra extremiteter i träd eller de svänger sig framåt med armarna. I de sällsynta fall när de kommer ner till marken går de på fyra extremiteter.

Arterna äter främst frukter, särskild fikon är betydande källor för mat. Dessutom ingår andra växtdelar, insekter, fågelägg och mindre primater i födan. Ibland intar orangutanger jord för mineralernas skull.

Individerna lever antingen ensam eller i små flockar. Det senare gäller främst för honor. Under 1970-talet registrerades 13 till 15 olika läten som används för kommunikationen. Det sociala bandet stärks dessutom med ömsesidig pälsvård. Honor får sin första unge tidigast vid 12 års ålder och sedan har de kullar med 7 till 8 år mellanrum. Dräktigheten varar i genomsnitt 245 dagar och sedan föds oftast en unge, sällan tvillingar. Ungen väger vid födelsen 1,5 till 2 kg och håller sig fast i moderns päls vid buken. Äldre ungdjur rider vanligen på moderns rygg. Efter cirka 3,5 år slutar honan med digivning. Självständiga hanar vandrar till andra regioner längre bort från moderns revir.

I fångenskap kan orangutanger bli över 50 år gamla. Orangutangen räknas idag som en utrotningshotad art. När det tidigare fanns miljoner orangutanger på Borneo och Sumatra återstår idag runt 50 000 vilda orangutanger. Människan är det främsta hotet mot orangutangen. Genom att skövla regnskogen som orangutangen bor i försvinner orangutangens hem och möjlighet att hitta föda. En stor del av regnskogen skövlas illegalt och träet används till möbler och liknande, samtidigt som marken förvandlas till plantager. När regnskogen ersätts av jättelika palmoljeplantager tvingas orangutangerna ut i människoland i jakten på mat. På oljepalmsplantagerna ses orangutangen som ett skadedjur som äter upp de värdefulla oljepalmernas frukter och skott. Därför dödas ofta de orangutanger som tar sig in på plantagerna. Deras ungar tillfångatas och säljs på den illegala marknaden. Ibland exporteras de till andra länder i Asien där de används till underhållning, eller hålls instängda som husdjur.

Ett annat stort hot mot orangutangen är de ökade skogsbränderna. De enorma bränder som härjade Indonesien 1997-98 drabbade orangutangerna mycket hårt och det uppskattas att en tredjedel av orangutangerna dog i bränderna[8]. Hösten 2015 har också varit svår för orangutangerna då väderfenomenet El Nino bidragit till att öka torkan och därmed bränderna[9].