Prärievarg (Canis latrans)

Prärievarg är ett rovdjur inom familjen hunddjur som förekommer  över stora delar av Nord- och Centralamerika, från Alaska och nordvästra Kanada söderut till västra Panama. Dess utbredning har ökat snabbt på den nordamerikanska kontinenten sedan 1990-talet.

Prärievargen har spetsig nos, kort och stark hals samt relativt stora och breda öron som slutar i en spets. Den har tjock päls och är genomgående gulgrå på ovansidan, halsen och svansens ovansida är mörkare och undersidan ljusare. Oftast har svansen svart spets. Den är 0,7–1 meter lång (huvud och bål) och har en mankhöjd på upp till 55 centimeter. Svansen är cirka 40 centimeter lång och den väger 8–22 kilogram. Honor är allmänt något mindre och lättare än hanar.

Prärievargen förekommer på prärien, i täta skogar och i öken. Djuret har bra förmåga att anpassa sig till människan, varför den inte är ovanlig på jordbruksmark, i trädgårdar och nära bostäder. Prärievargen livnär sig huvudsakligen på möss och hardjur. Mer sällan tar den fåglar, ormar och as. Ibland kan det hända att en flock prärievargar dödar en sjuk eller svag hjort. I motsats till varg lever prärievargen även i mindre utsträckning av vegetabilisk föda. I närheten av människan letar den även föda i avfall och soptunnor.

Arten är främst aktiv tidigt på morgonen och sent på kvällen. Under den kalla årstiden anpassar sig prärievargen efter aktivitetstiden av sina byten. I närheten av människans samhällen är den huvudsakligen aktiv när de flesta människor sover.

Prärievargen lever oftast i släktgrupper med två till sex individer. Ibland uppträder de även ensamma. Flocken består vanligen av ett dominant föräldrapar, deras ungar och ibland tolereras andra vuxna individer i flocken. Större flockar har cirka 10 medlemmar. För kommunikationen har de olika läten och de ylar liksom vargar för att visa anspråk på ett revir. Dessutom markerar alfahannen reviret med körtelvätska. Honan föder i genomsnitt sex ungar och dräktigheten varar i ungefär sextio dagar.