San Francisco


Jag anlände till hotell Palace några dagar innan Reubenarrangemangen började. Innan Reuben skulle jag på ett säljmöte med King Features uppe i Siverado i Napa Valley. Jag reste tillsammans med den norske redaktören Dag Kolstad. Vi hade lagt på två dagar för att kunna diskutera affärer samtidigt som vi såg oss om.

Palace Hotel är ett historiskt hotell i San Francisco. Det kallas även för "New" Palace Hotel för att skilja det från det ursprungliga 1875 Palace Hotel  som revs efter den brand som orsakades av 1906 års jordbävning. Det nuvarande hotellet var klart i  december 1909. Hotellet upptar ett helt kvarter och är nio våningar högt.

Vi kände igen de branta backarna från alla filmer som utspelar sig i San Francisco. Klassiskt är ju biljakten i Bullitt med Steve McQueen. Trots värmen blev det en hel del promenerande och en del spårvagn.
 


Kabelspårvagnarna kallas för cable cars och är en gammal kvarlämning från slutet av 1800-talet. Den första linjen började trafikeras redan 1873 och blev så populär att den satte standarden för kabelspårvagnar både i San Francisco och i resten av världen.

Det är helt klart en upplevelse att åka från en ände av stan till en annan på en kabelspårvagn. Det mest fascinerande är att de dras upp för backarna med hjälp av kablar som köper i marken
 

Dagen efter tog vi vår hyrbil och styrde kosan efter kusten söderut. Det var ganska dimmigt.San Francisco har ett subtropiskt medelhavsklimat med svala till något varma, torra somrar och milda, nederbördsrika vintrar. Morgondimma i samband med kyla är mycket vanligt under vår och tidig sommar.
 

Vägen söderut följde kusten och bjöd på en hel del naturscenerier. Framför allt när vi kom ned till den berömda 17 mile road.  17-Mile Drive är i grunden en väg som passerar genom en exklusiv stadsdel. Du betalar en tullavgift (per bil) för att köra och motorcyklar är inte tillåtna. 

När man kommer innanför tullarna finns det skyltar och rödmålade streckade linjer på trottoaren för att hjälpa till att följa rutten. Vägen slingrar sig genom ett skogsområde och längs havet, passerar tre golfbanor , två lyxhotell och cypress träd.  Nere vid stranden såg vi sjölejon som låg och vilade sig.
 

Carmel är en liten prydlig stad känd för sina kända invånare. Den ligger på Montereyhalvön i Monterey County i Kalifornien. År 1906 fanns i tidningen San Francisco Call en hel sida som bestod av en lista med de artister, poeter och författare som bodde i Carmel.

År 1910 rapporterade samma tidning att 60 procent av husen i Carmel hade byggts av personer som hade konstnärliga yrken. I stadens tidiga historia dominerades stadsfullmäktige av artister och staden har haft flera borgmästare som varit poeter eller skådespelare som till exempel Clint Eastwood.

Vi aktade oss noga för nedskräpning. Enligt skyltar så var det 800 dollar i böter för dylikt.
 


På vägen tillbaks stannade vi till i Monterey för att gå på det berömnda akvariet. Monterey Bay Aquarium är en stor anläggning som ligger i utkanten av Monterey. Akvariet grundades 1984 och ligger på platsen för en tidigare fiskkonservfabrik. Akvariet besöks årligen av ca. två miljoner turister.

Det rymmer tusentals växter och djur som representerar mer än 600 arter från stora delar av världen Akvariet har en hög cirkulation av färskt havsvatten som erhålls genom ledningar som pumpar upp det kontinuerligt från Monterey Bay. I centrum finns en enorm tank på 4,5 miljoner liter vatten som visar Kaliforniens marina liv.
 


Vi passade även på att äta lite på en restaurang som låg vid den boardwalk som sträcker sig utefter stranden.
 

Efter Monterey gick vägen mer in mot inlandet och skogar och berg. Att köra genom Redwoodskogar är en upplevelse. De enorma träden kantar vägen och man känner sig ganska liten. Doften av redwood och ekalyptus känndes oerhört fräscht.


Redwood är egentligen ett träd som heter Amerikansk sekvoja. Det är  barrträd som tillhör familjen Cypressväxter. Amerikansk sekvoja är världens högsta trädart. Amerikansk sekvoja förväxlas ofta med mammutträd, ett träd som även det är mycket stort, och som endast förekommer vildväxande i Kalifornien. De båda skiljs lätt genom bladverket och kottarna, och att mammutträden växer i Sierra Nevadabergen medan sekvojan växer närmare kusten och norrut till Washington.

Namnet "sekvoja" är givet efter cherokeshövdingen Sequoyah (George Guess), känd för att ha utvecklat  ett eget skriftspråk. Det finns flera exemplar som är över 100 meter höga. Det högsta nu levande trädet skall vara runt 115 meter.
 

 
Vägen upp mot Napa Valley gick via Oakland där vi tidvis fastnade i den täta trafiken.
 


Silverado Resort and Spa är en lyxig semesteranläggning i hjärtat av det världsberömda Napa Valleys vindistrikt. Det är ett ställe där välbeställda kan cykla, golfa, spela tennis eller få SPA-behandlingar. Man har två 18-håls golfbanor och tretton tennisbanor.

Här skulle King Features ha ett säljmöte där den nya serien Babs & Aldo skulle presenteras.

I omgivningarna finns över fyra hundra vingårdar. Redan i mitten av 1800-talet startade utvecklingen av det som idag är ett av världens mest kända vindistrikt. I och med Guldruschen i mitten av 1800-talet tog utvecklingen fart på allvar och antalet vinproducenter ökade kraftigt.
 

Druvan Cabernet Sauvignon är troligen den viktigaste druvan i Napa Valley. Som på många andra ställen i Kalifornien är också Zinfandel en av de stora druvorna här. Andra viktiga blå druvor Merlot, Pinot Noir och  Syrah  samt de italienska Sangiovese och Nebbiolo.

Framåt kvällen började alla samlas. Det var ledningen för King Features, vi och natulrigtvis huvudpersonen Bud Grace som gick under pseudonyme Buddy Valentine när han tecknade barnserien Babs & Aldo.
 


Här ser vi hela teamet med Buddy Valentine i mitten.
 


Dagen efter påbörjade vi resan tillbaks mot San Francisco. Vi tog vad vi trodde var en genväg men höll på att köra bort oss och få motorstopp av bränslebrist. Vi hamnade uppe i bergen  på kringelkrokiga vägar med enstaka hus inbäddade i grönskan. De flesta bilar vi mötte var truckar med sydstatsflaggor och gevärställ där bak. Riktigt "hillbilly land". Hade vi blivit fast utan bensin skulle vi nog låst dörrarna för att slippa "skrik som en gris"!
 


Allt gick bra och väl tillbaks i San Francisco kunde vi slappna av på hotellet och ströva på stan.
 

Nere i Fisherman's Wharf så låg sjölejonen på hög inne i hamnen. Kaliforniska sjölejon föredrar kuster med sandbotten och går sällan långt in i land. De dyker till 40 meters djup och fångar fiskar respektive bläckfiskar. Ofta jagar de i grupp. Vid parningstiden är hannarna de första som kommer till kolonien. När honorna kommer slåss hannarna för en bra plats. Unga och svaga hannar trängs till koloniens rand. Oftast är det ganska tätt i en koloni. Ofta har en individ bara 1 kvadratmeter plats. En hanne har i genomsnitt 16 honor.

Tidigare jagades de för sin hud och tran. Vid slutet av 1800-talet var denna art nästan utdöd. Vid Kaliforniens kuster fanns i början av 1900-talet mycket få sjölejon. På Channel Islands hittade man 1908 bara ett enda sjölejon. Fram till idag har beståndet ökat till cirka 75 000 individer vid amerikanska kuster och cirka 85 000 individer vid mexikanska kuster.


Vi var tillbaka i storstaden och Reubendagarna. Först med dagar fyllda av seminarier och cocktailpartyn. Sedan den stora galakvällen. Vi träffade åter alla från King Features och dessutom alla kända tecknare.


Reubenkvällen var som alltid en galakväll med smoking och eleganta damer. Här ovan ser vi Dag kolstad med King Features internationella försäljningschef John Perry och hans fru Anne.


Dagen efter gjorde vi ett heldygn i San Francisco tillsammans med Quarantäntecknaren Camilla Eriksson (Millan)  och hennes pojkvän som då bodde i San Fransisco.  Vi började nere i ett område som heter Harvey. Det ä ett känt gayområde döpt efter Harvey Milk som var den första öppet homosexuella politikern i Kalifornien, Harvey Milk, blev ledamot i San Franciscos stadsfullmäktige på 70-talet. Milk var känd för sitt arbete för homosexuellas rättigheter.
 


Långt senare på natten efter besök på många barer och restauranger avslutade vi på ett skumt hak med biljard. Alla omkring oss var latinos med stora tatuerade muskler. Förmodligen var det inte det smartaste stället att vara men vi fick god kontakt med lokalstammisarna speciellt efter de fick reda p å att Bud var serietecknare.
 


Dagen efter var äventyret över för denna gång och vi gick på planet för långflygningen hem. Totalintrycket var att San Francisco är en av mina favoritstäder i USA.