Mount Meru, 3.170 meter högt


Äventyret började redan tidigt på morgonen den 28 december då vi flög vi ut från Arlanda. Vi mellanlandade i Amsterdam  där vi fick vänta en timma på KLM-planet till Kilimanjaroflygplatsen utanför Arusha i  nordösta Tanzania vid foten av Mount Meru. Arusha är administrativ huvudstad för regionen Arusha och en av de större städerna i Tanzania.

När vi gick in för landning var det mörkt och man kunde verkligen se skillnaden mellan en större stad i Afrika och europeiska städer. Avsaknaden av gatljus och andra ljuskällor var markant. När vi gick av planet möttes vi av en välgörande värme med en markan fuktighet.  Vi möttes av vår safariguide, Anne Olivecrona som förde oss till Hotel Arusha för information och en sen kvällsbuffe bestående av lite smågrillat och grönsaker. En flaska Kilimanjaroöl slank också ned. Ett ljust öl med ren smak.
 

Hotel arusha Hotel arusha

 Väl uppe i rummet fick vi vänja oss något som är viktigt vid resor i denna del av Afrika nämligen, myggnät över sängen. Även om man äter malariaprofylax så är det inte hundraprocentigt säkert. Det viktigaste rådet för malariaskydd är att försöka undvika myggstick (moskitnät, myggmedel mm).

 Hur som helst så gav det en extra exotisk touch till resan att sova under nätet. Vi sov djupt väl medvetna om att det var väckning klockan sex morgonen efter. Vi skulle då först växla pengar och sedan påbörja jeepfärden mot Lake Maynara.
 

Dag 1. Från Arusha till Lake Maynara National Park

Jeeparna var från Anderson African Advenures


Efter att ha växlat till oss en rejäl bunt Tanzaniska shilling så påbörjades resan. Vi färdades sex personer plus chaufför i moderna jeepar. Den lokala arrangören var Anderson African Advenures. Jeeparna har höjbart tak så att man kan stå och få en ordentlig överblick över omgivningen under safarin. Snabbt fick vi nya goda vänner. Det var Anders, Marianne med sönerna Jens och Felix. Vi kom att dela jeep och de flesta måltider under hela safarin.

Vägen ut från Arusha Vägen ut från Arusha

Färden ut ur Arusha gick på en mycket vältraffikerad gata. Vi möttes av många färglada intryck efter vägen. Många butiker exponerade halva sortimentet ute på gatan.
Överallt såldes frukt och bröd av alla de slag. Ett udda inslag var all reklam för Coca Cola på väggar och skyltar.

Fruktförsäljning vid vägkanten
På väg mot Lake Manyara.

 

Efter en stund övergick landskapet till slättland med enstaka boskaphjordar som övervakades av herdar. Boskapen är viktig för de lokala stammarnas försörjning. För t.ex. massajerna så är den dessutom en statussymbol. Ju mer boskap en familj har ju mäktigare anses den vara. Detta tär på markresurnerna och man beräknar att andelen boskap är för stor för att marken långsiktigt ska tåla betandet. Detta kombinerat med torka görs livsförhållandena väldigt hårda för många människor i denna del av Tanzania.

Giraff (Giraffa camelopardalis) Giraff (Giraffa camelopardalis)

Efter cirka en timmas resa fick vi till vår förtjusning syn på de första girafferna. Så här i början på resan orsakade de en riktig uppståndelse i jeepen. Alla fick snabbt fram sina kameror för att ta några bilder.

  Giraffen är ett däggdjur som kan bli över fem meter högt. Det är det högsta nutida landlevande djuret i världen. Den livnär sig genom att beta löv från träd och buskar. Giraffen är en idisslare och del av ordningen partåiga hovdjur.

  Mankhöjden kan variera mellan två och en halv upp till nästan fyra meter. Ovanpå tillkommer en ca. två och en halv meter hals. Genomsnittshöjden totalt för hannar är 5,3 meter. En giraff väger mellan 1.100 och 1.900 kilo.  För att kunna pumpa blod till och från hjärnan genom den långa halsen har giraffen ett mycket kraftigt hjärta som pumpar upp till 60 liter blod genom kroppen per minut.

Giraff (Giraffa camelopardalis)

Efter ett par timmar jeepfärd var vi framme vid Lake Manyara National Park. Parken är ca 325 kvadratkilometer varav ca 60 % består av sjö eller, säsongsvis torrlagd sjöbotten. I den norra delen av parken där infarten ligger består vegetationen av en högväxt, djungelliknande skog som längre söderut övergår till savannlandskap. I skogen finns det gott om djur. Där finner man babianer, markattor, elefanter och allehanda fåglar.

Efter betalning (USD 45 per person) och incheckning i parken började den första s.k. "game driven". Det tog inte någon längre stund innan vi påträffade den första babianflocken.

Anubisbabian (Papio anubis)
Anubisbabianer Anubisbabianer

Anubisbabian är en art i släktet  babianer som tillhör familjen markattartade apor. Den är uppkallad efter den egyptiska guden Anubis. Anubisbabianens nos påminner om guden som framställs med ett schakalartad huvud.


Anubisbabianer når en genomsnittlig kroppslängd (huvud och bål) av 60 (honor) respektive 76 cm (hanar) och därtill kommer en 38 till 58 cm lång svans.

Ungefär en fjärdedel av svansen vid roten hölls upprätt och sedan faller den ner.


Hannar når i vildmarken en vikt av cirka 24 kilogram och är så uttrycklig tyngre än honor som bara når omkring 14,7 kilogram. Även hannarnas hörntänder är tydlig större.

Arten har det största utbredningsområde av alla babianer. Den förekommer i stora delar av centrala Afrika från Mali till Etiopien och till södra Tanzania.

Anubisbabianer, mamma med unge.


Anubisbabianen är övervägande aktiv på dagen och vistas främst på marken men klättrar ibland i växtligheten. Den går på fyra extremiteter och håller svansen i en båge. Under natten vilar den ofta i träd eller gömda i bergssprickor eller bakom stenar Anubisbabianen bildar grupper av 15 till 150 individer (oftast 40 till 80). Flocken bildas av flera hannar och honor. Varje flock har ett revir som kan överlappa med territorierna av andra flockar. 

En ung Anubisbabian

Babianerna är allätare och tar den föda som levnadsområdet erbjuder. De äter bland annat frukter, gräs och rötter men även insekter, fågelägg och mindre ryggradsdjur. 

Anubisbabianen kan para sig hela året. När honan är parningsbered är hennes region kring könsdelarna förstorade. I princip kan honan para sig med alla hannar i flocken. Därför strider hannarna om rätten att para sig. En annan strategi är att hannen etablerar en nära vänskap till en hona. De erbjuder till exempel mat, hjälper vid ungarnas uppfostring eller letar efter löss i pälsen. 

Efter dräktigheten som varar ungefär 180 dagar föds vanligen en unge. Den väger vid födelsen cirka ett kilo och har de första sex månader en svart päls. 
 

Anubisbabianer, mor med liten unge

I närheten av babianflocken höll en flock Diademmarkattor eller blå markatta (Cercopithecus mitis) till. Med en kroppslängd mellan 40 och 70 cm, en svanslängd mellan 70 och 100 cm samt en genomsnittlig vikt av 4,3 (honor) respektive 6,9 kg (hannar) är arten en av de största i släktet markattor. Liksom hos andra markattor är hannarna större än honorna.

Diademmarkatta (Cercopithecus mitis)

Diademmarkatta finns i olika miljöer men alltid i närheten avträd och vattenansamlingar. De är aktiva på dagen och de vistas vanligen i träd.

Diademmarkattorna bildar oftast flockar med mellan tio och fyrtio individer. Det är en hanne, flera honor och deras ungar. Varje grupp har ett revir som försvaras av alla medlemmar mot andra flockar.

Födan utgörs främst av frukter samt av andra växtdelar som blommor och blad. Diademmarkattan äter även ryggradslösa djur som maskar.

Honor kan para sig hela året och efter cirka fem månaders dräktighet föds vanligen ett enda ungdjur.

Ungen avvänjas efter ungefär 6 månader och efter cirka 3 år är ungarna könsmogna. Unga könsmogna hannar måste lämna sin flock medan honor vanligen får stanna. Naturliga fiender är leoparden, större ormar och rovfåglar.

Diademmarkatta (Cercopithecus mitis)

Efter ett stopp vid babianerna och markattorna gick färden vidare in i parken.
 

Lake Manyara National Park
Stäppelefant (Loxodonta africana)

Det dröjde inte många hundra meter innan vi fick syn på den första elefantflocken.

Det finns två typer av elefanter i afrika. Den största är Stäppelefanten som är världens största landjur. De elefanter vi stötte på i Lake Maynara var Skogselefanter.

Förutom sin något mindre storlek utmärks skogselefanten av mindre antal tånaglar. Skogselefanten har bara fyra tånaglar vid framfötterna och tre vid bakfötterna.

De blir upp till 2,1 meter (honor) respektive 2,5 meter (hannar) men vanligen är de någonstans runt 1,5 meter. Kroppslängden varierar från 3 till 4 meter och vikten ligger mellan 2,7 och 6 ton. Dess öron är också mer avrundade, därför kallas den ibland Rundöronelefant.

Stäppelefant

Det var en mindre flock men likväl spännande. Under den första timmen kändes det som vi verkligen kommit i närkontakt med flrta av parken vilda djur.

Korvträd (Kigelia africana) Korvträd (Kigelia africana)

Men det var inte bara djuren som var intressanta. Även växtligheten bjöd på en del roliga upplevelser. Korvträdet (Kigelia africana) förekommer naturligt i tropiska delarna av västra och nordöstra Afrika.

 Det kan bli upp till 15 meter högt och blommar i juni till augusti med rödrosa blommor som doftar som jäst frukt.

De blommar endast under en natt och pollineras vanligtvis av fladdermöss. Blommorna hänger på långa blomskaft, vilket ger fladdermössen en del manövreringsmöjligheter, och blir de inte pollinerade så faller de av följande dag. 

Nu i december så har det bildats långskaftade, trettio till sextio centimeter långa korvliknande frukter. De största kan väga upp till 7 kg

Korvträd

Omogna frukter är giftiga, men används lokalt som naturläkemedel mot bölder, reumatism och könssjukdomar. När korvarna mognat kan man använda dem som tillsats för att förbättra öljäsning. Man kan också möra kött genom tillsats av korvsaft. 
 

Babianflock


Samtidigt som vi studerade korvträdet så blev vi själva studerade av en babianflock i trädet bredvid.
 

Impala (Aepyceros melampus)

  
I buskagen vid sidan av vägen skymtade vi även en flock antiloper. Det var Impala antiloper. Kännetecknande för dem är de vackert skruvade hornen.

Lake Manyara


Så var det dags för lunchpaus. Lunchen intogs på en höjd med en fantastisk utsikt över Lake Manyara. Vid den här tiden på året är sjön inte lika stor som under regnperioden. På avstånd såg vi strandängarna och lerbotten.

Efter förmiddagens upplevelser så kändes det som man glömt bort magen men när matpaketen kom fram smakade det riktigt gott.

Det bjöds på grillad kycklingklubba, bacon, ägg, lite grönsaker och som dryck Festis.

Raststället prydes av den smakfulla buffelskallen nedan.

Lunch vid Lake Manyara
Lunch vid Lake Manyara


Efter lunchen fortsatte färden genom nationalparken. Överallt syntes termitstackar. Vi såg inga levande termiter men stackarna visade att det måste finnas miljontals av dem i parken.

Termiter är inte som man kan tro besläktade med myror, men liksom myrorna lever de i stora kolonier och bygger stackar. Utseendet på boet varierar mellan olika arter. Det finns mer än 2.600 arter. Vissa termiter bygger bon som ser ut som torn, konstruerade av jord eller lera, cellulosa, saliv och spillning. Andra bygger underjordiska bon bestående av tunnlar och kammare och vissa arter lever i ihåliga trädgrenar. Den största modellen av termitbon kan omsluta hela träd

Termitbo

Termitsamhället har en tydlig social organisation. Det finns en drottning som är en fortplantningsduglig hona och en kung som är en fortplantningsduglig hane, samt arbetare och soldater vilka inte fortplantar sig. Arbetarna, som utgör det talrikaste kastet i samhället, har i uppgift att samla in föda och byggmaterial till samhället och soldaterna, som är färre till antalet än arbetarna, har i uppgift att försvara samhället mot inkräktare. Arbetarna sköter även om och matar drottningen, kungen och larverna. Hos vissa arter matar de även soldaterna, då dessa har för stora käkar för att kunna äta själva.

Födan består av cellulosa, den mest kända födan är troligtvis trä, men vissa arter odlar också svamp inuti sina stackar för att ätas. Arbetstermiterna bryter ned cellulosan med hjälp av bakterier i sin mage och eftersom de matar de andra i stacken sprids dessa livsviktiga mikrober även till nästa generation.

Ellipsvattenbock (Kobus ellipsiprymnus)

En fin upplevelse var att få syn på en Ellipsvattenbock. Ellipsvattenbocken kan ha en mankhöjd på upp till 130 centimeter och ett vuxet djur kan väga upp till 270 kilogram.

Ellipsvattenbocken är dagaktiv förutom utom i områden där den jagas av människan.. Honorna lever i flockar på omkring 5 till 10 djur, men ibland kan de samla sig till större hjordar. Hanarna hävdar revir och parar sig med de honor som finns inom det. Naturliga fiender är främst lejon och leoparder som gärna tar de unga djuren.

Vidare ned mot sjön Vidare ned mot sjön

Vi fortsatte djupt in i parken och så småningom lämnade vi skogs-landskapet.

Terrängen ner mot sjön är mer savannliknande. Den här tiden på året är det stora gräsfält där vi hoppades få betande djur.

Dammet yrde efter jeeparna på den torra grusvägen när vi fortsarra färden ned mot sjön..

När vi kom ned till strandängarna vimlade det av betande djur. Här trivs giraffer, zebror och gnuer. De lever i en sorts symbios sinsemellan. Zebrorna och gnuerna vet att giraffen har en bra översikt över området och eventuella rovdjur. 

Giraff (Giraffa camelopardalis)
Giraffungar

Honor kan para sig hela året men oftast parar de sig under regnperioden. Dräktigheten varar i 14 till 15 månader. Giraffen får sin första unge vanligen under fjärde levnadsåret och föder sedan i normalfall vartannat år. Oftast föds en enda unge per kull. Under födelsen står honan så att ungdjuret faller till marken från två meters höjd. Efter cirka 20 minuter kan ungen stå, och följer sedan modern i ungefär 22 månader. 

Modern återansluter sig till sin flock, tillsammans med sin kalv, tidigast 2 till 3 veckor efter födelsen. Kalven dias större delen av första levnadsåret. Ungarna blir sedan könsmogna vid fyra års ålder och når full storlek efter sex år. Bara 25 till 50 procent av ungdjuren lever till könsmogen ålder. 

Stäppzebra  (Equus quagga) Stäppzebra (Equus quagga)

Runt sjön betade flockar med Stäppzebror och gnuer till-sammans.

En teori till att gnuerna håller sig nära zebrorna är att zebrorna känner av när det är nederbörd på gång och då drar sig mot något torrare områden. Gnuerna klövar är väldigt känsliga för mycket fukt. De börjar lätt att mögla.

Stäppzebrorna är mycket sociala djur som lever i grupper som består av en hane, en eller flera honor och deras ungdjur. Gruppens storlek är beror på förutsättningarna i den miljö de lever.

Stäppzebror och Gnuer betar gärna tillsammans
Stäppzebror och Gnuer betar gärna tillsammans
Stäppzebra Stäppzebra

De föredrar korta grässorter men är inte beroende av dessa. Därför förekommer de även i skogiga regioner.

Ofta är stäppzebror de första gräsätande djur i ett område där gräset nyss har vuxit. Först när de har minskat gräsets höjd till en viss nivå följer andra arter som gnuer och gaseller.

Stäppzebran är en av de största grupperna av vildlevande hästdjur. Det finns mellan 800.000 och 1,3 miljoner av dem. Större delen av dem lever i Kenyas och Tanzanias nationalparker.

Utanför nationalparkerna hotas de av jakt för deras kött och hud.

Afrikansk buffel
Afrikansk buffel (Syncerus caffer) Afrikansk buffel (Syncerus caffer)


Imponerande var också att se den afrikanska buffeln som når en kroppslängd mellan 170 och 340 cm, en mankhöjd mellan 100 och 170 cm. Svansen är mellan 70 till 110 cm.
Den väger mellan 300 och 900 kg, honorna är något mindre än hannarna. 

Som unga har de en tät päls som sedan avtar med åren. Både honan och hanen har stora horn. Hos hannarna kan de bli ända upp till en och en halv meter. Hannar har dessutom en hård sköld som sammanlänkar de bägge hornen. 

Den afrikanska buffeln förekommer i många olika miljöer som tät regnskog och savann.
Afrikanska bufflar lever i hjordar som i flera år stannar inom samma revir och som vandrar genom territoriet på fastlagda sträckor. Individerna vandrar vanligen under de flesta timmar av dygnet. Förutom gräs äter de även några blad. Hjorden består huvudsakligen av honor med deras ungar men under parningstiden ansluter sig även hannarna

Gråhuvad kungsfiskare (Halcyon leucocephala) Gråhuvad kungsfiskare (Halcyon leucocephala)

I standvegetationen trivs inte bara betande däggdjur. Här finns även ett rikt fågelliv.

En vacker färgklick i buskarna var den gråhuvade kungs-fiskaren.

Det två viktigaste förut-sättningarna för kungsfiskaren är stillastående eller långsamt rinnande vatten vilket är förutsättningen för att fågeln ska ha god sikt då den dyker efter fisk, och för bobygge, vertikala, välbevuxna strandbrinkar, som stupar ganska brant ned mot vattnet. Brinken kan bestå av sand, mo, lera eller jord. 
 

Nilgås (Alopochen aegyptiaca)

  Nilgåsen har ett utbrett häckningsområde i Afrika. Den är lokalt mycket talrik, främst vid Nilen och vattendragen söder om Sahara.  Den vuxna  nilgåsen är lät att känna igen med sin kraftiga och brokiga teckning. Könen är lika men hanen är vanligtvis något större än honan. Den är ganska stor och blir 63-73 cm. Vingspannet är mellan 134-154 cm.
 
Honan och hanen har olika läten där hanen har ett hest, dämpat andlikt kvackande som sällan hörs. Honan har istället ett kraftigare läte som ofta nyttjas i aggression eller vid minsta störning när hon tar hand om sina ungar.
De livnär sig på frön, blad, gräs och rötter. Ibland äter de även gräshoppor, maskar och andra mindre ryggradslösa djur. De häckar på marken i ett plattformslikande bon.
 

En Nilgås lyfter över strandängarna
En Nilgås lyfter över strandängarna
Sydlig hornkorp (Bucorvus leadbeateri) Sydlig hornkorp (Bucorvus leadbeateri)

 

Den sydliga hornkorpen känns lätt igen på den röda halsen och de röda partierna runt ögonen. Övriga kroppen skiftar från grå till korpsvart, även näbb och fötter.

  Det är en stor fågel som blir mellan nittio och etthundratrettioo centimeter lång och väger upp till fyra kilo. Hanen blir betydligt större än honan. Ett annat kännetecken för honan är att den har en blå nyans kring det röda på halsen.

De lever i små grupper med omkring 5 till 10 stycken. Födan är spindlar, ormar, ödlor, insekter och däggdjur upp till storleken av en hare.

Östafrikansk krontrana (Balearica regulorum gibbericeps)
Östafrikansk krontrana Östafrikansk krontrana


Vackrast av alla fåglar är nog den Östafrikanska krontranan som bland annat är Ugandas nationalfågel.

Den är nära besläktad med svart krontrana och är finns i östra och södra Afrika, framförallt på savanner men också i våtmarker. 

Östafrikansk krontrana finns i Kongo, Rwanda, Uganda och Kenya söderut genom Tanzania till Moçambique.






Även i undervegetationen finns många djurarter. Här  nedan har vi en Nilvaran. Den lever vid vattendrag och förekommer inte i öken-områden.

Nilvaran (Varanus niloticus)

Som fullvuxen blir den 1,4 till 2 meter lång, vissa individer något mer. Kroppen är muskulös men i förhållande till dess storlek ända relativt slank och djuret kan både simma bra såväl som röra sig snabbt på land. Varanen kan även klättra i träd, särskilt yngre och lättare exemplar.

Nilvaranen är både ett rovdjur och asätare. Den tar de mesta byten som den kan fånga. Det kan vara fiskar, grodor och fåglar men även gärna ägg om den kan. Varanen äter också på kadaver av större djur som dödats av nilkrokodiler.

Klippspringare (Oreotragus oreotragus)

På slutet av den första dagens gamedrive fick vi syn på en Klippspringare. Klippspringaren trivs bäst på klippor och berg, där de lever i små familjegrupper, oftast med en hane och en eller två honor med ungar. Den är ett djur som är aktivt under dagen och under nätter när det är fullmåne.

 I klippspringarens diet ingår löv, gräs, örter, frukt och lavar som de söker efter vid foten av klipporna. På grund av att de lever i sådan torr och klippig terräng har den lärt sig att vara utan vatten i långa perioder.
 

Vy från lodgen ut över Lake Manyyara
Vy från lodgen ut över Lake Manyyara

Efter dagens alla äventyr kom vi till slut fram till vår lodge, Lake Maynara Safari Lodge. Utsikten över nationalparken var verkligen hänförande i kvällsdiset.

Det var skönt att svalka sig i polen och sedan äta en god middag innan man tidigt gick till sängs för att samla krafter till nästa dags resa mot Serengeti.

Lake Maynara Safari Lodge.