Turkduva (Streptopelia decaocto)

turkduva

Turkduvan (Streptopelia decaocto)  är en liten långsträckt duva som mäter 29–33 centimeter och har ett vingspann på 48–53 centimeter. Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea. På halsen har den vuxna fågeln ett karaktäristiskt svart vitkantat streck vilket ungfågeln saknar på hösten. De korta benen är rödrosa, näbben mörkgrå och ögoneno röda.

Lätet är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton.

 Dess ursprungliga utbredningsområde var de varmare delarna av det tempererade området, från sydöstra Europa till Japan. Men sedan 1930-talet spred den sig över Europa. Första individen observerades i Sverige 1949 och i början av 1950-talet konstaterades den första häckningen i Skåne. I väster nådde den Irland under 1960-talet och i Norden hade den då nått norr om polcirkeln.

Vuxna fåglar är till största delen stannfåglar men ungfåglar är inte trogna sin födelseplats utan kan under en period leva som strykfåglar och kan då kolonisera nya områden.

Turkduvan uppträder främst i tätorter, gärna med äldre villabebyggelse men förekommer också i mindre samhällen och vid ansamlingar av gårdar. Den föredrar lummiga trädgårdar, parker och alléer med högvuxna äldre träd, gärna ädelgran, alm och liknande.

Turkduvan kan genomföra sin häckning redan vid en ålder av 2,5–4 månader. Paret håller bara ihop under en häckningssäsong. Den är ganska orädd och häckar ofta nära bostadsområden. Paret bygger ett enkelt plattformsliknande bo av kvistar som placeras i träd eller buske, men ibland även på byggnader. Honan lägger två vita ägg som ruvas av båda föräldrarna i 14-16 dagar, och ungarna stannar i boet 18–20 dagar. Dess häckningssäsong är lång och den lägger flera kullar, vanligtvis 2–4 men flera förekommer och i mildare områden kan den även häcka vintertid.

Turkduvan äter övervägande vegetabilisk föda som ofta härstammar från mänsklig aktivitet. Främst äter den frön, groddar, gröna blad och i städer matrester som bröd och liknande. Betydande flockar kan samlas där det finns god tillgång på mat, till exempel säd. Bara i undantagsfall äter den insekter.