Zanzibar 2015


Efter nio dagars safari i Tanzanias nationalparker var det dags för fem dagars avkoppling på Zanzibars stränder. Efter en flygtur med ett litet propellerplan från Arusha anlände vi till Zanzibar. Vi skulle bo på Blue Bay Resort & Spa på östra kusten.

Efter alla dagar fyllda med upplevelser på olika safaris insåg vi snabbt att här kunde vi tröttna snabbt om vi inte gjorde utfärder. Visserligen var lodgen väldigt lyxig med god mat men omgivningen bestod bara av strand och buskterräng.

De första två dagarna tillbringade vi dock på resorten och njöt av att slappa vid pool och strand. Det var emellertid inte helt lätt att bada i havet. Tidvattnet gjorde att man halva dagen fick vada i vatten till knäna hundratals meter innan man kunde doppa sig.
 

Blue Bay Resort hade dock allt man kunde önska sig förutom en fullt fungerande wifi. Man fick byta nätverk mellan stranden, baren, restaurangen etc. Emellertid var det en rejäl förbättring mot dagarna innan i Tanzania. 

En av dagarna fick jag kontakt med en Australiensk tecknare som kunde ge mig det chockartade beskedet om terroristattacken på Charlie Hebdo i Paris.Det kändes märkligt att vara på en plats där en viktig nyhet i Europa kom via en kontakt i Australien. 

Trots de hemska nyheterna så hade vi ett par slappa dagar på lodgen. Vi kände oss säkra eftersom hela anläggningen bevakades av massajkrigare. Det var lite kul att se hur den moderna tiden kommit ifatt även dem med mobiltelefoner och moderiktiga solglasögon.

Imponerande var när vi anlände och de bar vårt bagage till rummet. Trots att de bar på vårt ganska tunga bagage måste vi småspringa för att hänga med dem.

Den första utflykten vi gjorde var till Stone Townsom  upptogs 2000 på Unescos världsarvslista då den är ett utmärkt exempel på en swahilisk handelstad på den afrikanska östkusten. Staden visar på kulturella influenser från mer än ett årtusende från det afrikanska, men även det indiska,  europeiska, men främst frånd det arabiska kultur-arvet. De flesta byggnader är från mitten av 1800-talet.

På grund av detta arv är Stone Town också en stor turistattraktion i Tanzania och en stor del av dess ekonomi är beroende av turismen.

Byggnaderna i Stone town visar genom deras struktur, byggmaterial och tekniker hur utbyte och påverkan av olika kulturer runt om Indiska oceanen påverkat. De flesta är fortfarande intakta men kraftigt nedslitna.

De lokala hantverkarna är behöriga i både traditionell byggteknik och de färdigheter som behövs för att producera mer moderna kvalitetsbyggnader Traditionella material och konstruktionstekniker används fortfarande  i stor utsträckning även om det finns en växande konkurrens från moderna material, design och tekniker.

 Namnet "Stone Town" kommer från användningen av korallsten som det viktigaste byggnadsmaterialet. Denna sten ger staden en karakteristisk, rödaktig varm färg. Traditionella byggnader har en Baraza, en lång stenbänk längs ytterväggarna. Detta används som en förhöjd trottoar om kraftiga regn gör gatorna omöjliga att gå på. En annan viktig egenskap hos de flesta byggnader är stora verandor skyddas av snidade räcken.
 


Den anglikanska katedralen  Christ Churc, på Mkunazini Road, byggdes i slutet av nittonhundratalet av Edward Steere, tredje biskop av Zanzibar. Domkyrkan byggdes i centrum av Stone Town på en plats som tidigare var  den största slavmarknaden i Zanzibar.  Christ Church Anglican Cathedral byggdes till minne av David Livingstone som kämpade för att avskaffa slavhandeln och byggdes på platsen för den sista slavmarknaden

Ett träkors tillverkades av trädet under vilken den berömda forskningsresanden och antislaveri kämpen Dr David Livingstone hjärta begravdes. Han dog i byn Dhitambo i Zambia den 2 maj 1873 när han letade efter källan till Nilen. Två av hans trogna följeslagare, Susi och Chumah tog hjärtat och begravde det under trädet på den plats där han dog. Senare tog med med trä från trädet till Zanzibar  för att tillverka korset.


Platsen valdes medvetet för att fira slutet av slaveriet och altaret placerades där huvudpunkten för slavmarknaden var belägen.
 


Utanför kyrkan finns ett monument som visar  fyra slavar som bär ursprungliga halskragar och kedjor och uttrycker ett saknat hopp om att bli något mer än en handelsvara . Det är tillverkat av den svenska konstnären Clara Sörnäs 1998 och sponsrades av flera svenska företag. 
 

Vår guide visade oss de gamla slavkamrarna. Det fanns två sorters slavkamrar.  En större för kvinnor och barn och ett mindre för män. Den stora skulle hålla 75 kvinnor och barn, de små en 50 män.

På den tiden fanns en liten hydda ovanför ett hål som ledde till kamrarna. Alla slavar skulle behöva spendera 3 dagar under dessa trånga och fruktansvärda förhållanden för att separera de svaga från de starka.

Många svaga dog i dessa kamrar då de var knappt tillräckligt med mat och vatten för att överleva.

Kanalerna i mitten användes som badrum och kamrarna var anslutna till havet genom en liten tunnel. Vid högvatten kunde vattnet skulle stiga till ca tre decimeter inne i kanalerna och rensade då bort det mesta av avföring och skräp. 
 


Under artondratalet blomstrade Stone Town som ett handelscentrum. Särskilt känt för handel av kryddor (mestadels kryddnejlika) och slavar. Sultanen av Zanzibar uppmuntrade invandringen av utlänningar som blev mycket rika och bosatte sig i staden och medförde mer mångfald till stadens arkitektur.

En av de mest kända slavhandlarna var Tippy Tip. Tippu Tip eller Tib (1837 - 14 juni 1905), riktiga namn  var Hamad bin Muhammad bin Jum'ah bin Rajab bin Muhammad bin Sa'id al-Murjabī.  Han var känd av folket vid de afrikanska stora sjöarna som Tippu Tib efter ljud från hans många vapen.

Som elfenbenshandlare, utforskare, plantageägare och guvernör arbetade han för en rad av Sultanerna på Zanzibar. Tippu Tip handlade med slavar till Zanzibars kryddnejlikeplantager. Som en del av den stora och lukrativa handeln med elfenben ledde han många handelsresor i Centralafrika och etablerade lönsamma handelsplatser djupt in i regionen. Han köpte elfenben från Centralafrikanska leverantörer till honom till ett lågt pris. Tippu Tip byggde sig ett handelsimperium av kryddnejlikeplantager på Zanzibar. 1895, hade han sju plantager och 10.000 slavar.
 
Han träffade och hjälpte flera kända västerländska upptäcktsresande på den afrikanska kontinenten, inklusive David Livingstone och Henry Morton Stanley.

Tippu Tip dog 13 Jun 1905, av malaria i sitt hem i Stone Town.
 


En verkligt märklig och smått uppskakande upplevelse var den lokala livsmedelsmarknaden i Stone Town. Darajani Market är även känd som Estellamarknaden (efter grevinnan Estella, syster till Lloyd Mathews, en tidigare premiärminister i Zanzibar) är en traditionell livsmedelsmarknad i ordets rätta bemärkelse. Den är inte alltför olik från marknaden som först öppnade 1904.


Att Zanzibar är en ö i Indiska oceanen märktes tydligt i det stora utbudet av fisk.

Det som slog en mest var dock bristen på hygien. Husdjur, flugor och annat blandades med färsk fisk, nyslaktat kött, frukt och grönsaker.

Det är kanske lätt för oss att moralisera men förmodligen är omsättningen ganska hög så risken för sjukdomar är kanske inte så stor.  Misstänker dock att man inte har så stort val och att magen vänjer sig vid bakterirekulturen.

Dock var det inte någon i vår grupp som tyckte det var en bra idé att äta lunch i närheten när guiden föreslog det. Ingen hade någon större lust att avsluta semestern på toaletten.

Bläckfisk i kokossås med kryddat ris är en av flera populära maträtter på Zanzibar och kanske det närmaste man kan komma en nationalrätt här. Vi avstod dock denna gång efter att ha sett de tidigare stadierna i matkedjan.
 


Utanför kött och fiskavdelningen erbjöds mängder av frukt och kryddor. Zanzibar har över 20 olika sorters mango. Här hittar man alltid frukter på restaurangmenyerna. Oavsett om frukten på egen hand utgör en rätt eller är tillsatt i andra maträtter.  Frukterna används även till färskpressad juice som är en vanlig dryck här. 
 


Hjärtat i Stone Town består till största delen av en labyrint av smala gränder kantade av hus, butiker, basarer och moskéer. Eftersom de flesta gatorna är för smala för bilar är det huvudsakliga transportmedlet cyklar och motorcyklar. Staden nära havet har bredare gator och större, mer regelbundet placerade byggnader.
 


Det mest kända inslaget i husen är fint dekorerade trädörrar med rika sniderier och reliefer, ibland med stora mässingsstift av indisk tradition. Två huvudtyper av dörrar kan urskiljas. De  med indisk stil har rundade toppar, medan de i Omansk arabisk stil är rektangulära. Ristningarna är ofta islamiska med många består av verser från Koranen.

Stone Town ligger längs en naturlig hamn och de första européerna att sätta sin fot på ön Zanzibar var portugiserna. Portugiserna styrde ön i över två århundraden och började bygga Stone Towns första byggnad, The Old Fort. Men mot slutet av sjuttonhundratalet tog Oman över ön och stängde fortet för att förhindra framtida attacker . De första stenhusen i Stone Town började troligen byggas på 1830-talet. De kom att gradvis ersätta en tidigare fiskeby runt den gamla fortet.


Vi blev även guidade till Queensångaren Freddie Mercurys födelsehem. Född som Farouk Bulsara den 5 Sep 1946 i Shanganidelen av Stone Town tillbringade Freddie Mercury sina första år här  i Stone Towns vindlande gränder. Hans Parsi föräldrar hade emigrerat till Zanzibar från Indien.
 


Huset låg i närheten av de något glesare bebyggda hamnkvareten. Arkitekturen på husen visade starka spår av arabiskt inflytande.
 

The Old Fort (Ngome Kongwe på swahili) är en tung sten fästning som byggdes på 17-talet av Oman. Det blev känt som det omanska fort som skyddade staden från europeiska invasioner. Det har en kvadratisk form och innergården är nu ett kulturellt centrum med butiker, verkstäder och en liten arena där levande musik och dans hålls dagligen.

Forodhani Gardens är en liten park vid Stone Towns hamnområde mitt framför det gamla fortet och House of Wonders. Trädgården har nyligen restaurerats för 3 miljoner dollar av Aga Khan Trust for Culture.

Hamnen är i hjärtat av Stone Town och regelbundna färjor går till Dar es Salaam och Pemba.
 

Stone Town var tidigare huvudstad i Sultanatet Zanzibar och ett blomstrande centrum för krydd-handel och slavhandel under artonhundratalet. 1840 flyttade Sultan Said bin Sultan från Muscati Oman till Stone Town, som därmed fick en tid av snabb utveckling som ny huvudstad för Sultanatet Oman och Zanzibar.

När brittierna förböd slavhandeln i Indiska oceanen försvann Sultanatets intäkter och ekonomin i sultanatet kom snabbt i förfall vilket fick många omanska medborgare att emigrera till Zanzibar.

Ökningen av den arabiska befolkningen på ön underlättade ytterligare tillväxt och fler byggnader började byggdes i staden.

1896 uppstod ett plötsligt uppror mot det brittiska styret som ledde till Anglo-Zanzibar kriget som idag mest är ihågkommen som den kortaste kriget i historien. Sultanen kapitulerade efter 45 beskjutning från Royal Navy.

1964, Stone Town var centrum för Zanzibar-revolutionen som resulterade i att sultanen avsattes till förmån för en socialistisk regering ledd av Afro-Shirazi Party (ASP).
Över 20.000 människor dödades och flyktingar, särskilt araber och indier, flydde ön som en följd av revolutionen.

När Tanganyika och Zanzibar gick ihop med varandra för att bilda Förenade republiken Tanzania, erhöll Zanzibar en halvautonom status med Stone Town som sitt lokala regeringssäte.
 


Vägen tillbaks till östra kusten och vår lodge gick efter en väg som visade hur fattigt och eländigt många Zanzibarbor lever.

Den snabba befolkningstillväxten, över tre procent per år, är ett av Tanzanias största problem. Hälften av befolkningen är under 15 år. En majoritet av befolkningen bor på lansbygden , men allt fler flyr till
storstäderna i jakt på arbete. Detta skapar stora problem eftersom människorna har stora problem med att hitta arbete i städerna.

Efter självständigheten i början av 60-talet satsade Tanzania stora resurser på utbildning.  Efter flera omfattande
kampanjer, där lärare åkte ut till avlägsna byar och undervisade, sjönk analfabetismen kraftigt.  Allmän skolplikt infördes i Tanzania 1977 men föräldrarna måste 
betala för skoluniformer och läromedel.
Den kraftiga folkökningen tillsammans med den ekonomiska nedgången innebär att allt fler barn blir utan undervisning, eftersom varken skolor, lärare eller skolböcker räcker till. Många föräldrar har inte heller råd att skicka barnen till skolan eftersom de behövs som arbetskraft i jordbruket. 
 


Sista dagen åkte vi på en seglingstur med en traditionell s.k. Dhow som är traditionella segelfartyg med en eller flera master med latinsegel. Mellan historiker råder delade meningar om huruvida dhow uppfanns av araber eller indier. De har långa tunna skrov och användes ursprungligen för att bära tunga föremål, som frukt, färsktvatten eller andra varor längs kusterna i östra Arabien, Östafrika, Jemen och vissa delar av södra Asien.

Vi åkte först buss i en halvtimme inna vi kom till "hamnen". Det visade sig att vi fick vada ut till båten.
 


Det var fantastiskt skönt att komma ut på sjön och känna de salta vindarna.
 


Vi stannade till för bad på sandbankar.. Det finns inget skydd mot solen därute och havet runtomkring reflekterar effektivt solens alla strålar. Det ljuvliga var  dock känslan av att befinna sig ”mitt på havet”. Sandbankarna mäter ungefär 30×80 meter och det enda livet du hittar här är fåglar samt krabbor. 


Mitt på dagen stannade vi till på Memba Island för en seafood barbeque. Otroligt gott att få nygrillad hummer, fisk och färsk frukt i värmen. Den lokala ölen gjorde inte saken sämre.

Mnemba Island är en enkel liten ö som ligger ca 3 km nordost om Unguja, Zanzibars största ö. Den är omgiven av ett oval fyra kilometer stort rev som är marint skyddsområde. Mnemba Island är en populär plats för dykning med ett brett utbud av koraller.

Sällsynt finns också större arter som sköldpaddor och delfiner. Här finns boplatser för hotade gröna sköldpaddor, knölvalar, delfiner, valhajar (världens största fisk), cirka 600 arter av korallrev fisk.
 


Till lunchen underhöll ett lokalt band direkt på stranden. Känslan av afrikanska rytmer, god mat, friska vindar från sjön bjöd på en oförglömlig upplevelse.


Efter lunchen var det dags att klättra ombord på vår dhow igen och spänna upp seglen. Turen tillbaks gick genom lugna vatten med en nedgående sol i bakgrunden.


Tillbaka på Blue Bay Resort så var det dags att packa för en lång resa tillbaks. Vi skulle först åka buss i en timma till flygplatsen där vi skulle flygsa i ett litet propellerplan till Dar-Es-Salam där KLM:s flight skulle föra oss till Stockholm via Amsterdam.


















Tillbaks till resor...