Ringduva (Columba palumbus) .
Ringduva är den största och mest ut-spridda duvarten i Europa. Ringduvan förekommer i de flesta typer av skog och har på senare år förflyttat sig till mänsklig bebyggelse, såsom parker och trädgårdar.
Förutom sin storlek särskiljs ringduvan från tamduvan bland annat genom ett större bröst, längre stjärt, och ett proportionellt mindre huvud. Ibland kan arten även förväxlas med den liknande skogsduvan, som till skillnad från ringduvan saknar en vit halsfläck.
Ringduvans läte utgörs av ett femstavigt hoande, och dess flykt är snabb med klippande vingslag. Ibland anses ringduvan som ett skadedjur, då de ofta i grupp livnär sig av utsädet på nysådda åkrar och förorenar mogna grödor med sin spillning. Fågeln är också ett välkänt villebråd bland jägare.
Flykten är snabb och sker med regelbundna klippande vingslag. Flyktspelet är karaktäristiskt och inleds med en brant stigning under ljudligt vingsmatter, följt av glidflykt med stela vingar och utbredd stjärt.
I de sydligaste delarna av utbredningsområdet är ringduvan stannfågel medan övriga lämnar sina häckningsområden och flyttar söderut över vintern. Ringduvan samlas ofta i stora flockar inför flytten. Flyttsträcket kulminerar i oktober då flockarna kan bestå av flera tusen individer. Sedan mitten av 1970-talet har den nordeuropeiska populationen ökat markant och man har också noterat att den har blivit mindre skygg, antagligen till följd av mer utbredd bebyggelse.
Ringduvan är en social fågel och ses ofta i större flockar när den inte häckar. Ringduvor bildar par för livet och paren ses oftast tillsammans utom under ruvningen. Ringduvan häckar numera i princip alla miljöer inom utbrednings-området, utom på övervintringslokalerna i norra Afrika.
Skog, parker, trädgårdar och även hus har kommit att tjäna som häckplatser. Boet, en ganska slarvigt tillverkad konstruktion av kvistar, byggs företrädesvis i täta barrträd. En kull består normalt av två ägg som ruvas av båda föräldrarna i 15-19 dagar och ungarna är normalt flygfärdiga efter 21-28 dygn, men ibland längre. Till följd av boets enkla konstruktion hamnar äggen ofta direkt på underlaget eller faller ur boet.
Ringduvan är växtätare och lever nästan uteslutande av frön, bär, skott och knoppar, men även andra späda växtdelar ingår i dieten. Ibland, i minskande utsträckning, livnär den sig också på maskar och snäckor, och vintertid utgör bok- och ekollon en populär föda. I städerna kan födan ibland bestå av bröd. I allmänhet söker ringduvan föda i flock på öppna fält och åkrar. Vintertid är det inte ovanligt att smärre flockar eller ensamma individer besöker fågelbord och andra matningsplatser.